Förslag till en ny vårdmodell
Vården i dag är högteknologi, datorer och elektronik för det enklaste, till och med när undersköterskan tar ett blodtryck är det en komplicerad digital maskin som registrerar och skall avläsas, av någon som kan, förhoppningsvis. Medicineringen av patienterna är i grund och botten kemi, som bygger på produkter som hämtas ända ute vid forskningens frontlinjer.
Ett stort länsjukhus, som till exempel det i Kalmar, är en oerhört komplex organism med över 1 000 anställda, en omsättning på över en miljard; sjukhuset innehåller allt från inköp av olja till uppvärmningen till avancerad molekylär forskning för att inte tala om huvuduppgiften, att ta emot hundratals nya patienter varje dag.
Jag har själv legat på detta lasarett en tid och kom då att se verksamheten inifrån under en längre period : denna vistelse på Kalmar länssjukhus gjorde mig fullständigt övertygad om att stora vårdorganisationer är alldeles för komplicerade för att de skall kunna styras av politiker utan särskild utbildning; i själva verket utgör ju inte heller landstingspolitikerna den yppersta av eliter.
En del politiker på det lokala planet skryter till och med att de inte har någon utbildning alls. Överhuvudtaget känns det som om politiker borde ha en grundläggande akademisk utbildning, vilken högskola blir först att nappa på denna utbildningsidé : en politisk fil kand. Är inte detta just avd som saknas i politiken, den intellektuella kritiska akademiska attityden, överblicken, bildningen. Jag kan ju nämna att förre brittiske toryledaren William Hague gett ut en tjock biografi över statsmannen Pitt den äldre, enligt tidningarna en lysande skildring, som en jämförelse med vad som förekommer i vårt land...
Den politiska styrningen av en stor sjukhusapparat leder på grund av okunskapen hos politikerna till ständiga kontroverser och ingrepp i verksamheten. Till exempel kan ett helt landstingsmöte med ett hundratal politiker och sekretetare sitta och i timmar diskutera inköp av en röntgenapparat till en vårdcentral; inköp av en magnetröntgenkamera kan diskuteras i åratal varefter det uppstår våldsamma politiska revirstrider över var denna kamera skall placeras. Detta är tämligen enkla inköp som de anställda kan avgöra själva, varför skall sådant diskuteras politiskt? Det är helt obegripligt.
Behövs det ett sjukhus i Oskarshamn ? Förmodligen inte. Men förbittrade politiska strider har i årtionden förhindrat en rationell fördelning av vårdresurserna i Kalmar län, okunskap, till och med hat mellan kommuner och deras styrande lyser ständigt igenom. Det är politik när den är som sämst.
Min tid på lasarettet förde mig i kontakt med åtskilliga sjuksköterskor, läkare, sjukgymnaster och undersköterskor. Det gemensamma för dem alla var den hängivenhet de visade för patienterna och den uppgivenhet, nedslagenhet och förtvivlan de visade uppåt, mot de hierarkier som styr dem.
I denna hierarkiska vårdapparat, som uppvisar samma struktur som militära regementen, förekommer knappast någon uppmuntran; denna avancerade forskningsorganisation, för ett sjukhus i dag är en forskningsorganisation, erbjuder knappast sina anställda på en avancerad och löpande fortbildning. Därmed försvinner också glädjen ur de vårdanställdas jobb, de får ju aldrig vara med om det senaste, det nya som kommer inom teknik och medicin. De bestämmer inte ens sitt eget arbetsschema. Det finns inga löneincitament annat än den glädje de kan känna över att se en svårt sjuk människa friskna till.
Om de vårdanställdas egen komplicerade arbetsplats, skall omorganiseras bestäms det av politiker som aldrig satt sin fot i vårdapparaten. Under min månadslånga vistelse på sjukhuset hörde jag aldrig ett vänligt ord yttras om den politiska sfären, blott suckar och yttranden av frustration.
Den moderna vården är allt för komplicerad, för avancerad för att styras av politiker. Allt måste brytas upp och förändras, det politiska monopolet måste bort. Så här:
Landstingen läggs ner. Alla sjukhus och vårdcentraler bjuds ut, till fackliga organsisationer, till kyrkan, till försäkringsbolag, till ideella stiftelser men framförallt till de anställda som får rätten att driva att vården i kooperativ, med eller utan vinstintresse, det avgör varje vårdorganisation för sig. Patienten söker vård fritt över landet, vårdpengen följer patienten. Staten garantererar akutsjukvården och fördelar vårdpengarna, den gamla landstingsskatten. Med en mångfald av vårdorganisationer, i mångfaldiga ägarkonstellationer kan den dynamik som finns i modern vård fångas upp : avancerad vård kan bli en stor, ny svensk exportvara.
Om till exempel på det lokala planet Kalmar länssjukhus ombildas till ett kooperativ tillsätter de anställda själva, som då äger sjukhuset, sin egen sjukhusstyrelse, personer som är kunniga och som personalen har förtroende för. Hur sjukhuset skall drivas, med vinst till ägarna, de anställda, eller inte, avgör de anställda själva, likaså vilken vårdinriktning som verksamheten skall ha. Inom sjukhuset kan de större avdelningarna bilda egna bolag/företag, till exempel rehabiliteringen eller hjärtenheten.
Att vården skall omfamnas av politik och styras av den är lika förödande som om det vore politiker som bestämde AstraZenecas forskningsinriktning och dirigerade forskningen genom politiska beslut. Avancerad sjukhusvård är om möjligt ännu mer komplicerad och därför ännu mer olämplig att drivas med politik, ty här handlar det också direkt om liv och död, och hur cyniskt det än kan låta är det just därför vården är en framtidsbransch, en exportvara i stor skala om bara politikerna lämnade den i fred.
En vård som i grunden finansieras offentligt men som drivs privat kan ge den mix som för den framåt, vore inte detta en helt undeerbar blandekonomi där den verkligen kan göra nytta. Ty det är inte privat vård jag är ute efter, det förstår var och en som orkat läsa så här långt.
Ett stort länsjukhus, som till exempel det i Kalmar, är en oerhört komplex organism med över 1 000 anställda, en omsättning på över en miljard; sjukhuset innehåller allt från inköp av olja till uppvärmningen till avancerad molekylär forskning för att inte tala om huvuduppgiften, att ta emot hundratals nya patienter varje dag.
Jag har själv legat på detta lasarett en tid och kom då att se verksamheten inifrån under en längre period : denna vistelse på Kalmar länssjukhus gjorde mig fullständigt övertygad om att stora vårdorganisationer är alldeles för komplicerade för att de skall kunna styras av politiker utan särskild utbildning; i själva verket utgör ju inte heller landstingspolitikerna den yppersta av eliter.
En del politiker på det lokala planet skryter till och med att de inte har någon utbildning alls. Överhuvudtaget känns det som om politiker borde ha en grundläggande akademisk utbildning, vilken högskola blir först att nappa på denna utbildningsidé : en politisk fil kand. Är inte detta just avd som saknas i politiken, den intellektuella kritiska akademiska attityden, överblicken, bildningen. Jag kan ju nämna att förre brittiske toryledaren William Hague gett ut en tjock biografi över statsmannen Pitt den äldre, enligt tidningarna en lysande skildring, som en jämförelse med vad som förekommer i vårt land...
Den politiska styrningen av en stor sjukhusapparat leder på grund av okunskapen hos politikerna till ständiga kontroverser och ingrepp i verksamheten. Till exempel kan ett helt landstingsmöte med ett hundratal politiker och sekretetare sitta och i timmar diskutera inköp av en röntgenapparat till en vårdcentral; inköp av en magnetröntgenkamera kan diskuteras i åratal varefter det uppstår våldsamma politiska revirstrider över var denna kamera skall placeras. Detta är tämligen enkla inköp som de anställda kan avgöra själva, varför skall sådant diskuteras politiskt? Det är helt obegripligt.
Behövs det ett sjukhus i Oskarshamn ? Förmodligen inte. Men förbittrade politiska strider har i årtionden förhindrat en rationell fördelning av vårdresurserna i Kalmar län, okunskap, till och med hat mellan kommuner och deras styrande lyser ständigt igenom. Det är politik när den är som sämst.
Min tid på lasarettet förde mig i kontakt med åtskilliga sjuksköterskor, läkare, sjukgymnaster och undersköterskor. Det gemensamma för dem alla var den hängivenhet de visade för patienterna och den uppgivenhet, nedslagenhet och förtvivlan de visade uppåt, mot de hierarkier som styr dem.
I denna hierarkiska vårdapparat, som uppvisar samma struktur som militära regementen, förekommer knappast någon uppmuntran; denna avancerade forskningsorganisation, för ett sjukhus i dag är en forskningsorganisation, erbjuder knappast sina anställda på en avancerad och löpande fortbildning. Därmed försvinner också glädjen ur de vårdanställdas jobb, de får ju aldrig vara med om det senaste, det nya som kommer inom teknik och medicin. De bestämmer inte ens sitt eget arbetsschema. Det finns inga löneincitament annat än den glädje de kan känna över att se en svårt sjuk människa friskna till.
Om de vårdanställdas egen komplicerade arbetsplats, skall omorganiseras bestäms det av politiker som aldrig satt sin fot i vårdapparaten. Under min månadslånga vistelse på sjukhuset hörde jag aldrig ett vänligt ord yttras om den politiska sfären, blott suckar och yttranden av frustration.
Den moderna vården är allt för komplicerad, för avancerad för att styras av politiker. Allt måste brytas upp och förändras, det politiska monopolet måste bort. Så här:
Landstingen läggs ner. Alla sjukhus och vårdcentraler bjuds ut, till fackliga organsisationer, till kyrkan, till försäkringsbolag, till ideella stiftelser men framförallt till de anställda som får rätten att driva att vården i kooperativ, med eller utan vinstintresse, det avgör varje vårdorganisation för sig. Patienten söker vård fritt över landet, vårdpengen följer patienten. Staten garantererar akutsjukvården och fördelar vårdpengarna, den gamla landstingsskatten. Med en mångfald av vårdorganisationer, i mångfaldiga ägarkonstellationer kan den dynamik som finns i modern vård fångas upp : avancerad vård kan bli en stor, ny svensk exportvara.
Om till exempel på det lokala planet Kalmar länssjukhus ombildas till ett kooperativ tillsätter de anställda själva, som då äger sjukhuset, sin egen sjukhusstyrelse, personer som är kunniga och som personalen har förtroende för. Hur sjukhuset skall drivas, med vinst till ägarna, de anställda, eller inte, avgör de anställda själva, likaså vilken vårdinriktning som verksamheten skall ha. Inom sjukhuset kan de större avdelningarna bilda egna bolag/företag, till exempel rehabiliteringen eller hjärtenheten.
Att vården skall omfamnas av politik och styras av den är lika förödande som om det vore politiker som bestämde AstraZenecas forskningsinriktning och dirigerade forskningen genom politiska beslut. Avancerad sjukhusvård är om möjligt ännu mer komplicerad och därför ännu mer olämplig att drivas med politik, ty här handlar det också direkt om liv och död, och hur cyniskt det än kan låta är det just därför vården är en framtidsbransch, en exportvara i stor skala om bara politikerna lämnade den i fred.
En vård som i grunden finansieras offentligt men som drivs privat kan ge den mix som för den framåt, vore inte detta en helt undeerbar blandekonomi där den verkligen kan göra nytta. Ty det är inte privat vård jag är ute efter, det förstår var och en som orkat läsa så här långt.
Kommentarer
Trackback