EU-fördraget, del VI. EU bär fröet till nya krig
Det starkaste argumentet för ett ännu mera mäktigt EU är att det bevarar freden. När detta argument framförs hänvisas till de senaste 60 åren, som förvisso varit fredliga, i Europa vill säga, men det beror ju på att USA utkämpat våra krig, bl a det i Korea. Försvarsorganisationen Nato, i praktiken USA, höll tillbaka och avskräckte det glupande hungriga Sovjetimperiet. De europeiska staterna spelade en underordnad roll i den frihetskampen. Istället motsatte sig europeerna USA:s utplacering av kärnvapenmissiler, som ett svar på ett redan genomfört sovjetiskt hot.
Vår egen Olof Palme talade om en kärnvapenfri korridor i Europa, vilket han i sin aningslöshet inte förstod var detsamma som sovjetisk kärnvapendominans och underkastelse under kommunismen. Reagan var mer realistisk.
När fredsargumentet tillgrips för att ge EU än mer makt på suveräna nationers bekostnad sägs det att EU hindrar nya krig i Europa, ty se på det gångna århundradets blodiga konflikter.
Men det var inte demokratiska stater som drog igång de euroepiska krigen, varken 1914 eller 1939. Första världskriget inleddes därför att det satt tre mer eller mindre enfaldiga men suveräna kejsare i ledningen för tre stora stater/imperier : den ryske kejsaren, den habsburgske kejsaren och den högfärdstokige Kaiser Wilhelm i Tyskland. Denna trio rullade igång det femåriga blodbadet, men tack vare demokratierna USA, England och ett hjältemodigt Frankrike led autokratierna nederlag och ryssarna revolterade.
Andra världskriget startades av en galen diktator, Hitler - det var demokratierna mot honom, inte demokratier mot demokratier. Mot slutet var det hela Europa mot Hitler. Alla stater utkämpade det hemska kriget, de blodiga slagen, för att uppnå frihet ty det var Hitler som ville ha ett Neuropa, ett nytt enat Europa. I denna befrielsekamp stod Sverige skamligt nog först på Hitlers sida (malmexporten, transiteringarna); när vi såg vartåt det lutade bytte vi fot och när väl den förfärliga Hitlertiden var över kunde Sverige ägna sig åt det vi alltid varit bäst på : att tala om för andra hur de skall leva, ty att hytta med det moraliska pekfingret är en helt svensk genre och där är vi bäst.
Fredsargumentet håller inte, bär inte, eftersom det krig som utkämpades mot Nazityskland var ett ideologiskt krig, frihet mot tyranni. Det var alltså inte demokratier som startade kriget.
När Jugoslavien sönderföll och det blodiga inbördeskriget inleddes stod EU alldeles handfallet och lät det ske. Balkan balkaniserades på nytt, en väl fungerande stat slogs sönder. Det stora europeiska framsteget, administrerat genom EU, var skapandet av Kosovo, den lilla bandithålan, samt ett antal lilleputtländer - en regionalisering helt i EU:s anda.
Istället för att vara en fredens organisation bär EU inom sig fröet till framtida blodiga konflikter, främst genom den balkanisering av hela Europa som nu pågår i allt snabbare takt och vars instrument är den nya konstitutionen. Den brittiske ledamoten av överhuset, Lord Perason, skriver att den som tar ett steg tillbaka, tittar på EU ser att det är en organisation för splittring och oenighet, inte för fred. EU innehåller alla grundläggande element för nationella konflikter.
För det första är EU en sammansmältning av olika folk, som är påjuden uppifrån, tvingade tillsammans utan deras aktiva medgivande. Pearson påminner om Nordirland, Kashmir, Kaukasus, Jugoslavien och nästan hela Afrika.
För det andra är EU en korrput organisation, vilket alltid innebär fröet till konflikter. EU skall alltså ersätta farliga nationella demokratier med supranationellt regerande, alltihop styrt av kommissionärer, visa män och kvinnor och ärliga teknokrater. Men hela historien visar oss att demokratier inte startar krig. Jag tror därför att en fri marknad med fri handel mellan demokratier, alla länkade till Nato, är mycket mindre ägnade att framkalla krig än denna odemokratiska megastat.
De allra flesta eurokraterna, inte minst det psykotiska Frankrike, tycks anse att en av EU:s viktigaste uppgifter är att underminera USA:s ställning. Detta kommer att förgifta de transatlantiska förbindelserna för en lång tid.
Fotnot : Lord Pearson of Rannoch, What is the point of the European Union ?
Vår egen Olof Palme talade om en kärnvapenfri korridor i Europa, vilket han i sin aningslöshet inte förstod var detsamma som sovjetisk kärnvapendominans och underkastelse under kommunismen. Reagan var mer realistisk.
När fredsargumentet tillgrips för att ge EU än mer makt på suveräna nationers bekostnad sägs det att EU hindrar nya krig i Europa, ty se på det gångna århundradets blodiga konflikter.
Men det var inte demokratiska stater som drog igång de euroepiska krigen, varken 1914 eller 1939. Första världskriget inleddes därför att det satt tre mer eller mindre enfaldiga men suveräna kejsare i ledningen för tre stora stater/imperier : den ryske kejsaren, den habsburgske kejsaren och den högfärdstokige Kaiser Wilhelm i Tyskland. Denna trio rullade igång det femåriga blodbadet, men tack vare demokratierna USA, England och ett hjältemodigt Frankrike led autokratierna nederlag och ryssarna revolterade.
Andra världskriget startades av en galen diktator, Hitler - det var demokratierna mot honom, inte demokratier mot demokratier. Mot slutet var det hela Europa mot Hitler. Alla stater utkämpade det hemska kriget, de blodiga slagen, för att uppnå frihet ty det var Hitler som ville ha ett Neuropa, ett nytt enat Europa. I denna befrielsekamp stod Sverige skamligt nog först på Hitlers sida (malmexporten, transiteringarna); när vi såg vartåt det lutade bytte vi fot och när väl den förfärliga Hitlertiden var över kunde Sverige ägna sig åt det vi alltid varit bäst på : att tala om för andra hur de skall leva, ty att hytta med det moraliska pekfingret är en helt svensk genre och där är vi bäst.
Fredsargumentet håller inte, bär inte, eftersom det krig som utkämpades mot Nazityskland var ett ideologiskt krig, frihet mot tyranni. Det var alltså inte demokratier som startade kriget.
När Jugoslavien sönderföll och det blodiga inbördeskriget inleddes stod EU alldeles handfallet och lät det ske. Balkan balkaniserades på nytt, en väl fungerande stat slogs sönder. Det stora europeiska framsteget, administrerat genom EU, var skapandet av Kosovo, den lilla bandithålan, samt ett antal lilleputtländer - en regionalisering helt i EU:s anda.
Istället för att vara en fredens organisation bär EU inom sig fröet till framtida blodiga konflikter, främst genom den balkanisering av hela Europa som nu pågår i allt snabbare takt och vars instrument är den nya konstitutionen. Den brittiske ledamoten av överhuset, Lord Perason, skriver att den som tar ett steg tillbaka, tittar på EU ser att det är en organisation för splittring och oenighet, inte för fred. EU innehåller alla grundläggande element för nationella konflikter.
För det första är EU en sammansmältning av olika folk, som är påjuden uppifrån, tvingade tillsammans utan deras aktiva medgivande. Pearson påminner om Nordirland, Kashmir, Kaukasus, Jugoslavien och nästan hela Afrika.
För det andra är EU en korrput organisation, vilket alltid innebär fröet till konflikter. EU skall alltså ersätta farliga nationella demokratier med supranationellt regerande, alltihop styrt av kommissionärer, visa män och kvinnor och ärliga teknokrater. Men hela historien visar oss att demokratier inte startar krig. Jag tror därför att en fri marknad med fri handel mellan demokratier, alla länkade till Nato, är mycket mindre ägnade att framkalla krig än denna odemokratiska megastat.
De allra flesta eurokraterna, inte minst det psykotiska Frankrike, tycks anse att en av EU:s viktigaste uppgifter är att underminera USA:s ställning. Detta kommer att förgifta de transatlantiska förbindelserna för en lång tid.
Fotnot : Lord Pearson of Rannoch, What is the point of the European Union ?
Kommentarer
Trackback
Trackback-URL för detta inlägg: