En mycket konventionell man
Det är lördag den 2 april, solen skiner, det är fem grader varmt i skuggan redan, fåglarna måste ha anlänt till Ölands södra udde : vipor, sädesärlor, spovarna och de andra; det får bli en resa söderut med kikaren.
Det är de små glädjeämnena som betyder något i livet : vårfåglarna, blänket i alvarets vattensamlingar, den forsande Frösslundabäcken på mellersta Öland - de riktigt minnesvärda glädjeämnena är dessutom alltid gratis. Det man betalar dyrt för kommer man nästan aldrig ihåg.
Kolla in fåglarna... Jisses vad konventionellt. Ja, men så är jag också en mycket konventionell man. När jag rannsakar mitt TV-tittande finner jag att jag gillar Antikrundan, Gröna Rum och Så ska det låta plus engelska deckare, inte mycket annat. Jag är i överkanten av mina bästa år, jag är lyckligt gift med en fru som tjänar någorlunda i den privata sektorn, heterosexuell, högutbildad, bor i villa, har två bilar och en åkgräsklippare som är så trevlig att köra att jag önskar att gräset växer fort, jag har aldrig gjort något brottsligt annat än vållat en krock i en korsning, jag har inga särintressen, inga dolda lidelser i garderoben och knappt några skelett rasslar där heller, jag har aldrig skattefuskat, pengar har jag inget överflöd av, men ekonomin är i ordning, jag är således en mycket konventionell man och när jag ser över min egen situation och blickar tillbaka på mitt eget liv ser jag vad jag egentligen är : jag är det perfekta skatteobjektet, men jag har aldrig fått ett enda uppmuntrande ord från mina uttaxerare.
Omgivna av högljudda särintressen, som den politiska klassen älskar, är vi konventionella män, som aldrig slagit våra fruar och spelat bort våra pengar, andra klassens medborgare i tokstollestaten, vi är apartheidoffer, vem talar för oss? I dag vill jag slå ett slag för alla män i 50-årsåldern som har jobb, betalar skatt, älskar sina fruar, är ickebrottslingar, har högbetalda jobb och betalar skatt, det är på dem detta samhälles grundvalar vilar... It will never happen...
Partiet för konventionella män borde bildas. Nog kunde vi komma över fyra procent...
Det är de små glädjeämnena som betyder något i livet : vårfåglarna, blänket i alvarets vattensamlingar, den forsande Frösslundabäcken på mellersta Öland - de riktigt minnesvärda glädjeämnena är dessutom alltid gratis. Det man betalar dyrt för kommer man nästan aldrig ihåg.
Kolla in fåglarna... Jisses vad konventionellt. Ja, men så är jag också en mycket konventionell man. När jag rannsakar mitt TV-tittande finner jag att jag gillar Antikrundan, Gröna Rum och Så ska det låta plus engelska deckare, inte mycket annat. Jag är i överkanten av mina bästa år, jag är lyckligt gift med en fru som tjänar någorlunda i den privata sektorn, heterosexuell, högutbildad, bor i villa, har två bilar och en åkgräsklippare som är så trevlig att köra att jag önskar att gräset växer fort, jag har aldrig gjort något brottsligt annat än vållat en krock i en korsning, jag har inga särintressen, inga dolda lidelser i garderoben och knappt några skelett rasslar där heller, jag har aldrig skattefuskat, pengar har jag inget överflöd av, men ekonomin är i ordning, jag är således en mycket konventionell man och när jag ser över min egen situation och blickar tillbaka på mitt eget liv ser jag vad jag egentligen är : jag är det perfekta skatteobjektet, men jag har aldrig fått ett enda uppmuntrande ord från mina uttaxerare.
Omgivna av högljudda särintressen, som den politiska klassen älskar, är vi konventionella män, som aldrig slagit våra fruar och spelat bort våra pengar, andra klassens medborgare i tokstollestaten, vi är apartheidoffer, vem talar för oss? I dag vill jag slå ett slag för alla män i 50-årsåldern som har jobb, betalar skatt, älskar sina fruar, är ickebrottslingar, har högbetalda jobb och betalar skatt, det är på dem detta samhälles grundvalar vilar... It will never happen...
Partiet för konventionella män borde bildas. Nog kunde vi komma över fyra procent...
Kommentarer
Trackback
Trackback-URL för detta inlägg: