Daltandet med Schyman
Jag har hittills inte sett en enda kommentar med innehållet att Gudrun Schymans partibildande strider mot all politisk anständighet, förutom att det vittnar om en politisk egoism och uppblåsthet som är magnifik i sin avsaknad av skam och blygsel.
För att upprepa min åsikt : hon sitter på ett v-mandat, hon är vänsterpartiet kommunisternas förre partiledare, hon har lett detta parti i ett tiotal år och spelat en framträdande roll i partiet under minst 20 år. Nu använder hon denna riksdagsplats som tillhör vänsterpartiet för att skapa ett nytt parti, all riksdagens förmåner, traktamenten, gratisresor etc, står fritt till hennes förfogande, allt detta betalas då av oss, skattebetalarna.
Inte i någon mening är hon en politisk vilde längre, hon är i ledningen för ett nytt politiskt parti. Hon bör kastas ut ur riksdagen.
Jag har inte mycket till övers för kommunisterna annars, men jag förstår dem idag, deras ilska, vrede och förtvivlan över vad deras förre partiledare tar sig till.
Vad hade hänt om en borgerlig riksdagsledamot brutit sig ut ur sitt parti, använt riksdagens alla förmåner för att bilda ett nytt parti, till exempel ett främlingsfientligt? Är inte Schymans oförsonliga manshat könsfascism eller rent genderhat; i varje fall är det mer psykologi och fall för en Freudsoffa än vad det är politik. Det fanns en fil dr med i uppställningen, rätt snygg förresten, Rosenberg vid namn, lesbisk, synd på så rara ärter, som krävde att höjda kvinnolöner skull tas från Skandiadirektörerna - så vacker, så enfadlig.
Det är ett förskräckligt daltande med Gudrun Schyman. Om det funnes några undersökande journalister i detta land skulle de berätta vad hon gjorde på bion, hur hon betedde sig, vad hon gjorde en gång under Almedalsveckan. Etablerade stortidningsjournalister fanns på plats vid båda tillfällena, de skrev inte ett ord och svek därmed sin främsta journalistiska uppgift : att rappportera det som händer utan sidoblickar. Men de teg, alla. Ty nästan alla journalister röstar vänster, rapporterar vänster, daltar med vänstern.
På tal om journalister (mitt hjärta är ändå, innerst inne, hos dem) undrar jag hur det kan finnas journalister som med självrespekten i behåll kan skriva alla dessa kloaktexter om stjärnorna i dokusåporna i kvällstidningarna. Om vi utgår ifrån att de allra flesta av dem gått igenom den akademiska journalisthögskoleutbildningen så har de tagits in på utbildningen på mycket höga betyg, det är alltså inga dumskallar och knäppnötter som skriver. Kan de verkligen vara geunint intresserade av Naken-Janne när han gör propellern eller när Olinde visar tuttarna och är rasande svartsjuk, ja, ni vet allt detta som fyller halva Expressen och Aftonbladet? Hur går journalistiken till ? Ringer journalisterna upp och frågar : Hej, Olinde, har du visat tuttarna i dag ? Följer journalisterna händelserna på plats, lyssnar de utanför dörren, vem förser dem med alla snaskiga detaljer ? När jag gick i journalistutbildningen på 60-talet låg en dylik journalistik utom fattningsförmåga; något liknande journalistpatrask hade man inte kunnat se framför sig i sin vildaste fantasi. Skriver de för pengar, eller vad... Har de ingen stolthet ?
I journalistavtalet finns en paragraf som jag aldrig sett användas under min långa bana i detta yrke, det är paragrafen om förnedrande uppdrag. En journalist behöver inte åta sig ett förnedrande uppdrag, det är bara att vägra och att be att få något vettigt att göra. Denna paragraf skulle kanske inte få slut på dokusåpaeländet, men den skulle åtminstone minska dess omfång och kanske rädda några journalistsjälar från denna dagliga mänskliga förnedring.
Förnedrade journalister i alla länder, förenen eder.
CITAT : Nu har FN i Genève godtagit ett antal tyranner som torterar och fängslar sina politiska motståndare. Senast har man röstat in några av jordens mest brutala regimer: Kuba, Kina, Saudiarabien, Sudan och Zimbabwe. Tidigare har också Libyen, Vietnam, Kongo och Syrien tjänstgjort i det FN-organ, som ska värna de mänskliga fri- och rättigheterna (i kommissionen). För att göra skrymteriet ännu tydligare utsåg kommissionen Libyen till ordförande häromåret!
Per Ahlmark i DN
För att upprepa min åsikt : hon sitter på ett v-mandat, hon är vänsterpartiet kommunisternas förre partiledare, hon har lett detta parti i ett tiotal år och spelat en framträdande roll i partiet under minst 20 år. Nu använder hon denna riksdagsplats som tillhör vänsterpartiet för att skapa ett nytt parti, all riksdagens förmåner, traktamenten, gratisresor etc, står fritt till hennes förfogande, allt detta betalas då av oss, skattebetalarna.
Inte i någon mening är hon en politisk vilde längre, hon är i ledningen för ett nytt politiskt parti. Hon bör kastas ut ur riksdagen.
Jag har inte mycket till övers för kommunisterna annars, men jag förstår dem idag, deras ilska, vrede och förtvivlan över vad deras förre partiledare tar sig till.
Vad hade hänt om en borgerlig riksdagsledamot brutit sig ut ur sitt parti, använt riksdagens alla förmåner för att bilda ett nytt parti, till exempel ett främlingsfientligt? Är inte Schymans oförsonliga manshat könsfascism eller rent genderhat; i varje fall är det mer psykologi och fall för en Freudsoffa än vad det är politik. Det fanns en fil dr med i uppställningen, rätt snygg förresten, Rosenberg vid namn, lesbisk, synd på så rara ärter, som krävde att höjda kvinnolöner skull tas från Skandiadirektörerna - så vacker, så enfadlig.
Det är ett förskräckligt daltande med Gudrun Schyman. Om det funnes några undersökande journalister i detta land skulle de berätta vad hon gjorde på bion, hur hon betedde sig, vad hon gjorde en gång under Almedalsveckan. Etablerade stortidningsjournalister fanns på plats vid båda tillfällena, de skrev inte ett ord och svek därmed sin främsta journalistiska uppgift : att rappportera det som händer utan sidoblickar. Men de teg, alla. Ty nästan alla journalister röstar vänster, rapporterar vänster, daltar med vänstern.
På tal om journalister (mitt hjärta är ändå, innerst inne, hos dem) undrar jag hur det kan finnas journalister som med självrespekten i behåll kan skriva alla dessa kloaktexter om stjärnorna i dokusåporna i kvällstidningarna. Om vi utgår ifrån att de allra flesta av dem gått igenom den akademiska journalisthögskoleutbildningen så har de tagits in på utbildningen på mycket höga betyg, det är alltså inga dumskallar och knäppnötter som skriver. Kan de verkligen vara geunint intresserade av Naken-Janne när han gör propellern eller när Olinde visar tuttarna och är rasande svartsjuk, ja, ni vet allt detta som fyller halva Expressen och Aftonbladet? Hur går journalistiken till ? Ringer journalisterna upp och frågar : Hej, Olinde, har du visat tuttarna i dag ? Följer journalisterna händelserna på plats, lyssnar de utanför dörren, vem förser dem med alla snaskiga detaljer ? När jag gick i journalistutbildningen på 60-talet låg en dylik journalistik utom fattningsförmåga; något liknande journalistpatrask hade man inte kunnat se framför sig i sin vildaste fantasi. Skriver de för pengar, eller vad... Har de ingen stolthet ?
I journalistavtalet finns en paragraf som jag aldrig sett användas under min långa bana i detta yrke, det är paragrafen om förnedrande uppdrag. En journalist behöver inte åta sig ett förnedrande uppdrag, det är bara att vägra och att be att få något vettigt att göra. Denna paragraf skulle kanske inte få slut på dokusåpaeländet, men den skulle åtminstone minska dess omfång och kanske rädda några journalistsjälar från denna dagliga mänskliga förnedring.
Förnedrade journalister i alla länder, förenen eder.
CITAT : Nu har FN i Genève godtagit ett antal tyranner som torterar och fängslar sina politiska motståndare. Senast har man röstat in några av jordens mest brutala regimer: Kuba, Kina, Saudiarabien, Sudan och Zimbabwe. Tidigare har också Libyen, Vietnam, Kongo och Syrien tjänstgjort i det FN-organ, som ska värna de mänskliga fri- och rättigheterna (i kommissionen). För att göra skrymteriet ännu tydligare utsåg kommissionen Libyen till ordförande häromåret!
Per Ahlmark i DN
Kommentarer
Trackback
Trackback-URL för detta inlägg: