Östra Ölands fria horisont

Klockan är inte mer än nio men det är ändå 14 grader varmt; planteringsväder. Talgoxen sätter igång att sjunga redan vid femtiden. Dess första pip låter exakt som de inledande pipen på min mobiltelen, en gammal Ericsson med lucka. Varje gång talgoxen sätter igång att sjunga far jag upp ur sängen och börjar famla efter mobilen...

Mer som är obegripligt : När annandag pingst slopades som helgdag och ersattes med 6 juni, nationaldagen, följde förstås en omskiftning i kollektivtalen, de röda dagarna bytte plats. Journalisterna har samma ersättning nationaldagen (röd dag) som de hade annandag pingst. Men detta gäller inte HTF ty där får medlemmarna sämre helgersättning 6 juni än vad de hade annandagen. Så här är det : Arbete den 6 juni ersätts med en högre divisor, d v s ger lägre ersättning, än vad ersättning på annandag pingst gjorde. Arbete under förskjuten arbetstid den 6 juni ger en ersättning per timme med månadslönen dividerat med 300...

Borde inte arbete på nationaldagen istället ge mer ersättning än slit och släp på annandag pingst, en helgdag om vars ursprung ingen vet någonting. När man läser denna text får man också en förklaring till arbetsgivarnas tvekan att anställa ny arbetskraft även om företagen går bra : det är helt enkelt för krångligt. Att ingå äktenskap är ingenting mot de tvingade förpliktelser mot dem en arbetsgivare tvingas acceptera när han/hon nyanställer. En skilsmässa ordnas med ett telefonsamtal till tingsrätten; att bli av med en latmask som ligger och sover på jobbet kan ta flera år och kosta miljoner för arbetsgivaren, vilket tidningen Företagaren berättar om i sitt senaste nummer.

Evighetsansvaret vid sjukdom är den sista spiken i kistan för arbetsgivarnas beredvillighet att nyanställa. (Spiken i kistan, kan man säga så?) De stora klarar ett sådant åtagande, inte de små. Ett sätt att få fart på Sverige är att låta alla, utan undantag, tjäna 100 000 kr om året skattefritt. Vad därutöver tillkommer beskattas. En annan stimulansfaktor vore att som Karl XI gjorde efter krigen skattebefria alla som startar företag i fem år och sedan successivt fasa in de nya företagen i skattesystemet.

När Öland hade plundrats i grunden 1677 och de flesta hemmanen bränts lät Karl XI när freden kom reva om jorden (mäta upp den igen). Skattesystemet gjordes rättvist och platt och kungen förklarade att alla som ville kunde komma till Öland och ta upp en öde gård. Skattebefrielse utgick under de första 5-10 åren. Snart blomstrade Öland igen.

Jag ser inga hinder för reformer i denna riktning annat än de vanliga invändningarna : Så har vi aldrig gjort, och som de säger uppåt landet men inte här på ostkusten : För det första går det inte och för det andra är det omöjligt.

Go Home, skanderade svenska byggfacket när de lettiska jobbarna anlände till skolbygget i Vaxholm. Ibland undrar jag hur vi journalister skulle reagera och argumentera om det kom en stor hop baltiska journalister till Sverige och började skriva en massa bra artiklar i svensk press till bråkdelen av kostnaden för en svensk journalist. Nu lägger språket vissa hinder i vägen, men anta att det vore så. Skulle jag då stå utanför redaktionen och skandera Go Home... No more writing in our newspapers... ? Eller om det kommer hit albaner, tyskar, balter, rumäner eller slovaker och drar igång nya tidningar, vad skulle vi göra ? Kanske de till och med startar svenska bloggar; nej, då har det gått för långt. UT MED DEM i så fall. Men om de sitter i sina hemländer och bloggar svenskt eller ger ut den svenska tidningen men har redaktionen i Polen, vilket är fullt möjligt, vad ska vi då ta oss till.

En svensk tidning kan lätt framställas i Polen och överföras färdigredigerad till tryckeriet med den nya elektroniken; den kan också distribueras som PDF-fil.

Jag skulle inte skandera Go Home, det kan jag lova, jag ser fram mot den dagen. Sverige behöver mer social turism, konkurrens, helt enkelt. I en helt stillastående göl tar syret slut och organismerna dör; de sista som hoppar bort ur en stillastående göl utan syre är grodorna... Kvack, kvack och sedan är det slut...

Vad läser vi helst om vi får välja fritt i det massiva nyhetsutbudet ? Seriösa nyheter kanske ? Läser vi om politik, kriget i Irak, ekonomi, följer vi börsens nyheter ? Intet av detta ty vi vill ha det spännande, det annorlunda, det kittlande och fantastiska. Yahoo presenterar på sin sajt de tio mest mejlade nyheterna, som därmed kan kallas de mest populära. För närvarande ser tio i topp listan ut så här :

På första plats den skakande nyheten att utnämningen av den nye påven, som är den 111:e i ordningen, förebådar jordens undergång och Herrens återkomst. Det är en gammal profetia (Malachys) som återupplivas. Eftersom den 112:e påven kommer att bli den sista innan Domedagen kommer och när nye påven är 78 år gammal har världen sålunda inte lång tid kvar : sedan skall agnarna verkligen skiljas ifrån vetet. Den som icke tror blir sänd till helvetet.

Härefter följer dessa nyheter i en fallande skala : Zebra får ett föl efter en åsna, vetenskapsman säger att alla kan bli tankeläsare, kock biten av giftig spindel räddad till livet av mobilkameran, påvens bil till salu, norsk domstol dömer kvinna för våldtäkt på man, global uppvärmning kan bevisas : jorden tar emot mer värme än vad den ger ifrån sig, japanska politiker bekämpar den globala uppvärmningen genom att inte bära splips under heta sommardagar.

Och här sitter jag och bloggar om EU:s konstitution, vilken kuf jag måste vara. I utbudet av nyheter är det väl knappast någon som läser sådant ?

Svenska tidningar är till brädden fyllda av krigsnostalgi - det är 30 år sedan det hemska Vietnamkriget tog slut. Svenska intellektuella minns med vemod sin ungdoms engagemang : fri sex, protester på heltid, häftig musik, marscher och demonstrationer och i en del minnesord spårar man nästan en sorg över att kriget någonsin tog slut.

Jag minns själv ett framträdande av Sara Lidman i Växjö Folkets hus en kväll på tidigt 70-tal. Sara var helt klädd i svart och hon talade tyst, engagerat, glödande, med en lätt beslöjad, något hes stämma, som en politikens Edit Piaf; mycket vacker. Hon talade med en sjungande norrländska.
Hon talade om vietnameserna som besegrade USA:s trupper med sin kärlek, alla tofflade omkring i djungeln i svarta pyjamas och rishattar. USA:s helikoptrar sköts ned med hjälp av jättelika slangbellor, gummiband som spänts emellan träden och som de små vietnameserna avlossade. Jag skriver inte så här för att förringa engagemanget eller för att förminska det hemska kriget och folkets lidande, jag skriver det för att påminna om den krigsromantik som blommade. I själva verket var ju FNL en stenhård krigsmaskin med ypperlig utrustning levererad av Sovjetunionen; det kärleksfulla övertagandet i Saigon var inledningen till en kommunistisk diktatur av värsta slag, vilket inte innebär att folken inte har rätt att bestämma sina egna öden, att skapa sina egna helveten utan yttre inblandning. Jag vill bara bort från romantiken, som den lever i dag och återupplevs i minnesartiklarna. Jag var också en av de förförda, låt mig gärna erkänna det.

Jag tillhör de exklusivas skara : jag har läst EU:s konstitution från pärm till pärm och så gott jag kunnat återgett det mest väsentliga på denna blogg. En skandal, ett scoop, har jag också publicerat här : den av myndigheterna utgivna folkupplagan av EU-fördraget, den lilla röda pocketboken, är stympad, redigerad och den har därigenom blivit förfalskad.

Väsentliga ansvitt ur konstitutionen, ur själva grundtexten, är borttagna med motiveringen att de fick inte plats, det var tryckeriteknikens fel.

Ansvariga politiker har varit med om denna förfalskning och godkänt den.

Jag trodde att åtminstone någon journalist skulle upptäcka denna praktskandal och ge offentlighet åt den, men inte så.

Jag berättade för en framstående och känd statsvetare häromkvällen vilka felaktigheter jag funnit i den av politikerna utgivna grundlagen. Han trodde inte sina öron, förstås, och sade : Jisses, det måste jag kolla.

Här kommer nu rubrikerna på det som politikerna strukit bort i folkupplagan av EU:s konstitution; detta skulle folket inte få läsa :

Protokoll om stadgan för EU:s domstol.

Protokoll om stadgan för Europeiska centralbanken.

Protokoll om lokalisering av EU:s myndigheter.

Protokoll om EU:s privilegier och immunitet. Genom att ge sina tjänstemän immunitet konstituerar sig EU såsom stat : endast stater kan förläna någon immunitet.

Protokoll om anslutningsfördragen.

Protokoll om undantagen för England och Nordirland vad avser den monetära unionen. Samma för Danmark.

Protkoll om Schengenregelverket.

Protokoll om Danmarks ställning samt andra som berör Danmark. Även för Irland och dess särställning i vissa avseenden.

Protokoll om passage av yttre gränser.

Protokoll om asyl för EU:s medborgare.

Protokoll om TV och Radio i allmänhetens tjänst.

Protokoll om ekonomisk, social och territoriell sammanhållning.

Protokollet om skydd för mänskliga rättigheter.

Fattas gör också prokoll om Euroatom och förändringar i dess fördrag.

Dessa rubriker säger mig att det mest intressanta och kontroversiella strukits i folkupplagan. Jag tror inte på konspirationer och ont uppsåt; jag godtar förklaringen att boken blivit för tjock om allt tagits med. Det hade man kunnat råda bot på genom att ge ut två volymer : en med själva grundtexten, en med protokollen och förklaringarna.

Ty det är en dödssynd att stryka i en konstitution. Hur har detta kunnat ske ?

I dag skall det handla om onödiga myndigheter, Forum för Levande historia och Regionförbundet i Kalmar län men först och :

INLEDNINGSVIS : Jag har fått ett nytt körkort med posten. Postkassörskan klipper hål i det gamla och lämnar ut det nya. Jag tittar på min egen bild på det gamla körkortet och jämför med den nya bilden : en annan person, rundare, äldre och med andra värderingar. Jag plockar fram det ännu äldre körkortet. Är det verkligen jag ? Jag ser min 25-35 år gamla bild och fascineras ty det är inte jag, definitivt inte jag. Den jag ser där var närmast socialist, i varje fall på tvärs, kolsvart hår, ögonen galna på något vis. Jag minns att han gick med i demonstrationer mot kärnkraft, men var det verkligen mina ben som marscherade ? Denna serie av körkort är mitt liv i sammandrag. Tre körkort, hur många körkort är livet ? Fyra, kanske fem, inte mer.

Men varför är det en EU-flagga på nya körkortet, för övrigt litet som ett kreditkort ? Om det skall vara en flagga på mitt körkort skall det vara svenska flaggan. Det hade jag inte tyckt för 30 år sedan, en sådan åsikt hade jag ansett för vanvettig.

Jag söker ibland på mitt eget namn för att se om någon skrivit något snällt om mina historiska böcker, men det händer sällan. Under en träff på mitt eget namn läste jag emellertid att jag bryter mot den kodex som finns för bloggare. För det första visste jag inte att det fanns en särskild kodex, men om det nu finns en sådan, hur bryter jag mot den ? Är det allvarligt ? Får jag böta, eller får jag skrivförbud ?

Det är sällan jag nu för tiden instämmer med vpk, annat kunde det vara på det gamla körkortets tid, men i partiets krav på nedläggning av Forum för levande historia instämmer jag helhjärtat; endast diktaturer har statliga institut för historieskrivning. Den vetenskapliga skildringen av nutid sköts bäst av journalister och författare; historien är de fria forskarnas och universitetens uppgifter.

När jag sedan läser på Forums hemsida att den fördomsfulla allmogen i Sverige skall upplysas om den fria sexualiteten à la mode i en Queer Cab blir argumenten för en nedläggning av detta statsideologiska dagis mycket starka. På hemsidan visas en bild av en Queer Cab, endast färgade människor sitter i bilen; vad som antyds med en sådan bild vet jag inte, men har den inte en diskriminerande undertext ? Lägg ner eländet.

1997 avlövades länsstyrelsen sina maktbefogenheter och fråntogs det mesta av sina pengar och Kalmar län hade den stora glädjen att istället erbjudas ett Regionförbund styrt av politiker som ett slags administrativt experiment. Denna lilla försöksmyndighet har nu expanderat till en byråkratkoloss med ett 50-tal anställda och en hel hoper politiker däröver, som i EU:s anda och med EU:s pengar producerar en flod av dokument, alla skrivna med pretentioner på djup och vetenskaplighet, men eftersom dessa basresurser saknas blir det ett verbalt snömos som torde sakna motstycke. Läs och njut :

Regionförbundet skall stimulera utvecklingen av klusterområden och innovationssystem, kartlägga företag inom respektive kärnkompetensområde, stödja klustermotorer genom till exempel kompetenshöjande insatser och analysera vad som behöver kompletteras inom potentiella klusterområden.

Den som så torterar svenska språket bör själv utsättas för sträckbänk och tumskruvar. Lägg ner.

TV4:s entimmesprogram om Göran Persson i går kväll bjöd tyvärr inte på mycket nytt, men jag kom att känna lite sympati för karln : han är sammansatt och komplicerad, mjuk och hård samtidigt, ingen medelsvensson, om man säger så. Därmed blir han en spännande människa.

Det nästan omöjliga i företaget att på ett balanserat sätt diskutera invandringen tycker jag illustreras i de kommentarer som kommit på bloggen Mina svartmålande polacker. I den ena sägs jag vilja ha samma förhållanden för invandrarna som Maud Olofsson; på vad sätt nu Maud Olofssons åsikter är förgripliga, och i vilka avseenden vet jag inte.

I de övriga kommentarerna återges i sju avsnitt en oändligt lång artikel ur en dansk tidning; på något sätt kan den lämnas därhän, alltihop är bara tröttsamt. Jag kallas där Politiskt Korrekt, vilket för mig känns ganska fräscht och nytt.

I ett stycke vill jag ta avstånd från vad som står i den långa drapan, som jag emellertid låter stå kvar som ett bevis på min åsiktstolerans, och det gäller uttrycket om samhällsdebattören och journalisten Paul Friedman; när Friedman presenteras sägs han vara både jude och journalist, som om den etniska identifieringen på något sätt skulle höra ihop med yrkesbeteckningen, eller kanske förminska den. Judar har såvitt jag vet inga särskilda åsikter i invandringsdebatten i Sverige; de är väl ungefär lika splittrade som vi andra i frågan.

Jag försökte också skämta lite för att avdramatisera frågan. Inte heller det gick hem.

Vems fel är då detta ? Varför kan inte en demografisk fråga debatteras lugnt och sakligt ? Varför denna upphetsning ? Alltihopa började med Expressens famösa löpsedel : KÖR UT DEM. Starka reaktioner, ursäkta, ursäkta. Nästa löpsedel löd så här : KÖR INTE UT DEM. IN MED DEM. Det var fullkomlig moralpanik, chefer avgick på löpande band. Sedan dess, finito med debatten. Där är vi fortfarande, alla surrade vid den moraliska masten, drivande vind för våg på ett stormigt hav, ingen kompass, ingen rorsman men ikväll ska jag se den store rorsmannen, Göran Persson nämligen, En hel timme med Persson, smaskens för en politikerbitare, som kanske innerst inne är sosse. Hugaligen, så jag säger.

Positionsbestämning. Det dagas mot kvällen i slutet av april. Ur blådiset vid skogsranden tittar rådjuren fram, orrarna spelar, tjädern kluckar. Det är tid samla murklor i de våta rotvältorna. Det är samtid och en inbjudan till det goda samtalet. Och det är hög tid.

Nerifrån byn hör jag knattret från Nisses flakmoppe. Han stannar till, leriga stövlar, fast i handslaget. Du bör gå till handelsbon, säger han. Grannen tittar in, har han ett meddelande. Javisst, ett rop till oss. Härute märker man inte av den, hegemonin. Det vill säga, den frihet som omger oss är vår egen, vårt självbestämmande. Så är det. Grannen säger : Uschianemej så di skriver om ena bok i tidninga som blåsi bort ifrå tidningsställe ve handelsboa; har di sett.

För 43:e gången har jag hängt ut mitt dallrande hjärta på köttkroken i bokhandelsfönstren. Vad ska man vänta sig, bry sig om ? Visst det betyder en del, jag läser och försöker förstå. PO ringer. Läs Sydsvenskan. Allt finns där, rätt uppfattat. Gramsci, Marinetti, futuristerna - i den helhet jag gett dem med kopplingen bakåt, Machiavell, filosofen Montanieu - allt en inbjudan till det goda samtalet. Samtiden i vår kontext, den alldeles egna diskursen upphamrad, tillyxad som den trapp jag sitter på. Hantverkare... Valkiga händer, men ej socialism, något annat.

Jag sitter på förstukvisten och hör hur råttorna gnager på husets kärnvirke. Slår upp Aftonbladet, en lång text som inte kan förstås och ändå har jag rett ut, det vill säga angett den väg som måste vandras genom Gramsci-katedralen, Marx-kopplingen, pelargångarna som leder mot paradigmskiftet i den fascistiska staten, språnget i en fängelsecell, sprängkraften i orden, dess mystik Och friheten..

Nu här jag lommen ropa. Det är en skärande kniv över ett mörkt vatten. Nästan ögats skörhbet.Jag slår upp lingondrickan från förra årets skörd, känner hur murklorna kallar på mig därute i skogen och så fortsätter det och fortsätter det och fortsätter det... Jag vandrar bort, men jag är snart tillbaka.

Jag hade föresatt mig att aldrig skriva något mer om invandring eftersom saken är så inflammerad, från alla håll. Nazist, fascist, xenofob, förrädare, rashetsare är ord som virvlar i debatten; det som kan missförstås missförstås direkt och med ond vilja.

Därför säger jag nu inledningsvis : Jag är för fri invandring enligt följande : Välkommen till Sverige, skaffa dig ett jobb och försörj dig själv, följ våra lagar annars åker du ut, här råder tanke- och yttrandefrihet och det måste du acceptera. OK. Start working.

Vi hade en villa på Öland i början på 90-talet. Den behövde målas om. En dag kom det ett ungt polskt par i en Trabant till oss och frågade om jobb. De skulle egentligen plocka jordgubbar men våren var kall så inga mognade. Han var matematiklärare, hon danspedagog, Polen var äntligen fritt men de var fattiga som kyrkråttor. OK, sade jag, ni kan måla om huset, skrapa det först. Jag tog en försäkring på dem ifall de skulle ramla ner från stegarna, den kostade ett par hundralappar, och de satte igång med huset. De bodde i en liten stuga på gården.

De jobbade som bävrar en vecka, så var allt klart och de fick 5 000 kr svart. Nu hade värmen kommit så det bar av till jordgubbslandet - 20 000 kr till svart. Hem till Polen igen.

Vi hann bli goda vänner med polackerna under veckan de skrapade och målade på vårt hus, så året efter återkom de och hälsade på. De körde en ny BMW. Den parkerade de bredvid min gamla SAAB 900. Så fort gick det alltså. Utan polackerna hade mitt hus aldrig blivit ommålat, ty jag hade inte råd att betala de 70 000 kr som målarfriman krävde.

Jag tänker på denna lilla självupplevda historia när jag läser om de trakasserier som facket utsätter letterna för. Fackets ombudsmän klampar tydligen in på arbetsplatser och kräver att få se på arbetarnas pass - detta är gestapometoder.

Den öländska jordgubbsodlingen skulle inte klara sig utan arbetskraftsimport. På bygatan mötte jag storodlaren, han var bekymrad.

- Faen, det mognar i landen och mina negrer har inte kommit.

- Har du egna negrer ?

- Nej, jag menar inte så, det här är dom bästa killarna jag anställt, dom jobbar som ölänningar gjorde förr i tiden. Vet du, dom vill att jag skall följa med till Afrika och hjälpa deras by igång med jordbruk. Jag tror jag hänger med till hösten.

Vanligt folk som jobbar är inte rasister; de delar tillsammans med de invandrade det hårda arbetets värderingar, de värdesätter individ, inte ras.

Nu till saken : I ett nummer av Weekly Standard i februari skrev Christopher Caldwell att i Sverige är andelen utlandsfödda procentuellt sett högre än vad den siffran någonsin varit under USA:s hela historia... Och han tillägger, att i USA hade immigranterna kommit för flera decennier sedan när denna procentsats uppnåddes (runt 1920) och att de flesta redan hade hunnit bli assimilerade, till skillnad från Sverige alltså.

Är nu detta sant ? Jag frågade SCB och hänvisades till en demografisk prognos, Sveriges framtida befolkning 2003-20020, svensk och utländsk bakgrund (finns som pdf-fil). Jag frågade också om den framtida fördelningen av religiösa uppfattningar, men denna typ av viktigt information får inte SCB registrera.

FAKTA : Sveriges folkmängd ökade med 560 000 från 1980 till år 2 000, praktiskt taget hela ökningen kan hänföras till invandringen. Under nästa 20-årsperiod väntas befolkningen öka med 830 000 till 9.7 miljoner.

År 2020 beräknas antalet personer med utländsk bakgrund uppgå till drygt två miljoner, var femte person är invandrare eller barn till invandrare.

Om inte Sverige får ordning på arbetsmarknad, assimiliering, integration och kan åstadkomma gemensamma värderingar och en gemensam dröm, ett mål att sträva emot, för denna blandade befolkning har vi ett enormt problem. Det nya samhället inrymmer stora faror men samtidigt stora möjligheter. Det är dock ett helt annat samhälle än det jag föddes i på 40-talet. Är det Slas som i en novell berättar om hur den lilla stadens alla ungar samlades vid Konsum varje kväll klockan 17 för att titta stadens enda neger som då brukade komma och handla, eller har jag upplevt det själv ?

Jag tror att den fredliga framgångsprocessen för integrationen försvåras av den nationella suveränitetsnedrustningen inom EU.

Den nya konstitutionen syftar till att bryta ner nationerna, att splittra dem i regioner för att skapa Brysselmakt, vilket skall ge oss den tusenåra freden.

USA:s grandiosa idéer är den gemensamma drömmen, som delas av alla amerikaner, och det är den nationella identitetskänsla som stars and stripes väcker ända ner i den minsta bondhåla i mellanvästern. Landet är oändligt stort, det har ett gemensamt språk, det har en vision att erbjuda sina medborgare och invandrare : staden av ljus på bergets topp. (Reagan)

Ett av EU sönderhackat Europa utan nationella identiteter med en stark etnisk uppsplittring kan bli rena krutdurken om vi inte handlar nu och börjar tala öppet om vad vi står inför.

Näst efter små snapsglas är infantila män det jävligaste jag vet, för att nu travestera en känd ärkebiskop.

Jag råkar ha Telias startsida för mitt internet; bland alla de tjänster som där utbjuds finns också en datingsite, som det i korthet puffas för. Det är där jag dagligen tvångsvis konfronteras med de infantila männen.

Män i den övre medelåldern, 55-60 år, kan beskriva sig själva som : en glad och busig kille med blont långt hår i svans. Och så bifogas bilder på lätt överviktiga gamla gubbar vars intressen är mysiga hemmakvällar och skogspromenader; ofta är de klädda i WTC-overaller, öppna i halsen med guldkedja och hela programmet; bakåtvänd keps ingår förstås i imageuppbyggnaden.

En kvinnlig vän säger till mig att män i guldkedja utsänder starka varningssignaler, likaså medelålders män i knickers, ni vet sådana där trekvarslånga byxor, som är fräsiga på tonåriga killar.

Jag förstår inte samtiden längre. Infantiliteten som utstrålas ur datingsiterna är förfärande men att många av männen blivit över på marknaden, är helt allena, kan man förstå. Vilken kvinna vid sina sinnens fulla bruk vill ha en busig kille med hästsvans, 58 år och med tjock guldkedja ? Det är mer tragik än komik.

På datingsiterna möter jag det moderna samhället, vrångbilden fokuserad : infantiliteten, obildningen och det moderna mansidealet, som är spritt långt in i beslutscentrum.

Några teknikkunniga bloggläsare uppmanar mig att länka till de texter jag hänvisar till. Jag måste erkänna att jag vet inte hur man gör, jag är en teknikidiot som älskar internet och datorer, men jag bryr mig inte om hur det fungerar inuti. Tekniken har tagit över för mycket, inte minst på tidningarna. Jag känner mig främmande i denna värld, alienerad. En fjärrkontroll till tv:n klarar jag, men inte två.

En nostalgisk minnesbild. Det är tidigt 70-tal. Jag sitter på Smålandspostens centralredaktion i Växjö. På andra sidan väggen slamrar det och väsnas från 10 sättmaskiner, blytyperna rasslar ner och blir till den text jag nyss har skrivit. Detta sker på den andra sidan väggen, på sätteriet, och där har jag aldrig varit, det är en främmande orolig värld. När jag skrivit färdigt mitt manus och satt en rubrik skriver jag ingen rubrikstorlek utan bara orden lämplig storlek. Jag går bort till en lucka i väggen, öppnar den och släpper ner mitt manus i en stålkorg samtidigt som jag ropar : MANUS !

Typograferna bar vita skjortor och hade slips, de var extremt välavlönade, en arbetararistokrati. Där på andra sidan väggen satte de ihop tidningen och tryckte den.

Smålandsposten var en typografiskt skön produkt, tidningen var också extremt lönsam, hade ingen annonsavdelning, inga konsulter utan faktorn brukade rita annonserna på baksidan av en påse, om han hade tid. Om han inte hade tid fick annonsörerna vänta; vi hade perforatriser och de var så vackra, allihop. De kvinnliga journalisterna var inte så många, men vad vackra de var. Då var det en dröm att vara journalist, en busig kille... Och det enda man då gick och tänkte på var scoopet... Alla dessa försuttna chanser, inte visste jag att det var liveet.

Hemska scener lär utspela sig bakom de stängda dörrarna på Brysselskommissionens kontor om man skall tro Margot Wallströms senaste blogg (extremt krånglig webbadress; googla : wallström blogg). Ibland tror hon att den utmärkelse hon fått för sina administrationstalanger skall tas ifrån henne. Folk förlorar sitt humör alldeles, de skriker och gormar, hon försöker att hålla upp dynamiken hos sitt team, men hon blir huggen i ryggen av sådana som hon trodde vara sina vänner.

Att vara chef har medfört utmaningar som hon aldrig föreställt sig. Inte låter det som på vilken arbetsplats som helst, men kul att få en inblick i Bryssels arbetsmetoder. På en del redaktioner har jag upplevt sådana scener.

Hon har fått samtal från sin son i Sverige där de fortfarande håller på och spekulerar om henne som efterträdare till Göran Persson. Men när hon säger nej till Sverige är hon allvarlig, hon har föresatt sig att stanna i Bryssel och att införa den europeiska konstitutionen, agendanär fulltecknad och hon har nyligen lagt fram en kommunikationsplan, som uppenbarligen innebär att i framtiden skall vi inte få se 50 gubbar i grå kostym plåtade på toppmötena - there must be an alternative till sådant. Jag har en plan, sade Margot.

Slutligen tar hon starkt avstånd ifrån sextrafficing med barn och kvinnor.

Synden, den är jag starkt emot, sade pastor Jansson.

Jag är feg, jag medger det. Jag har dragit mig för att skriva vad jag tycker om pastor Runar och hans blasfemier. Inte heller skriver jag gärna om invandringen. I båda fallen är debatten så upphetsad att ett sansat meningsutbyte är omöjligt. Min omgivning säger till mig : Ge dig inte in i muslimdebatten - det finns alltså en reell fruktan för vad som kan komma att ske för den som yttrar sig, därmed har har fundamentalisterna lyckats, i varje fall med mig.

Man kan skriva att Jesus var homo, att han hade sex med Maria, att han var pedofil, allt som följer på sådant är gääässp. Ingen blir provocerad av Elisabeth Olssons kitschiga Jesusbilder i homosituationer; ärkebiskopen blir till och med lite upplivad av sånt. Försök det på Muhammed får vi se. Jag gör det inte. Jag har fegat ur, både vad gäller invandring och muslimer. Jag kan till och med erkänna att jag är lite rädd inför framtiden; all den yttrande- och tryckfrihet vi erövrat från 1750 och framåt står på spel, hotas.

Genusforskningen är en bluff. På det område jag råkar känna till, historeforskningen har den inte lett någon vart utan mestadels resulterat i avhandlingar av denna sort : Linne, ull och kol. Ett genusperspektiv på hushållsarbetets i Marks härad år 1720-30. I regel är detta avhandlingar vars tråkighet är så formidabel att klockorna upphör att ticka och löven faller av träden, det är fullständigt oläsbart.

I Sverige finns framstående kvinnliga forskare inom historievetenskapen : Birgitta Odén och Eva Österberg; de har nått sina positioner i skarp konkurrens med männen, distanserat dem därför att deras forskning varit bättre, deras böcker banbrytande; det har aldrig haft med kön att göra. Dessutom är de intressanta att läsa.

Genusforskningen som den framställs i tidskriften från det nationella sekretariatet för genusforskning (det finns alltlså ett sådant) tycks mestadels handla om att sno åt sig pengar för att kunna gå på trevliga seminariere om just gender och genus; klistra ordet gender i en bidragasansökan och succén är given. Tidskriften heter Genusperspektiv och genom att citera rubrikerna i den lilla skriften skall jag bevisa att genusforskningen endast tycks handla om gama åt sig bidrag :

Fördubbling av medel till genusforskning... Fördubbling av medel (en gång till i ny rubrik)... Vänstern vill ha mer... Vinnova utlyser medel... Mer genus i PF7... EU-stöd till genussvaga forskningsområden... Pengar som vapen mot... Fasta tjänster bättre än öronmärkta bidrag... Pengar i kamp för jämställdhet... Ekonomisk väg lockar... Vill ha ökad forskningsbudget.

Gärna genusforskning men först rejäla statsbidrag; det handlar således inte om själva forskningen utan om ett omåttligt behov av pengar till allehanda karriärer.

Jag visste inte att det fanns en nordisk mansforskning med en egen koordinator anställd i Norge. Knut Oftung heter koordinatorn, en rödlätt man, flintskallig, klädd i vindtygsjacka och vit polotröja (han är på bild) - en sympatisk kille ty han vill se mer forskning om den vanlige vite heterosexuell mannen i den nordiska medelklassen. Jag funderar på att anmäla mig som studieobejekt. Ty nu är det majoriteten som är avvikande, inte de avvikande minoriteterna.

AFORISMER OCH CITAT

Europa chockat : Den nye påven är katolik.

Allt var bättre förr, till och med det som var sämre var bättre.

Jag tror inte på Gud, däremot på Jesus, sade konfirmanden till mig. Jamen, Jesus var ju Guds son, förstår du. Va...

Söndag förmiddag. Solen flödar efter en natt med tio minusgrader. Det är sju grader varmt. Nu väntar jag inte längre, fröerna skall ner i sina utomhuskrukor.

Den som vill kommentera är välkommen, men skriv kort. Allt för långa svar klipps automatiskt av och då blir det lite rumphugget. Jag tror i alla fall att tekniken fungerar så, men jag måste erkänna att datorernas intre är ett terra incognita för mig.

En del har satt 300 tecken som max för bloggkommentarer, det är för kort, skriv gärna det tredubbla, men tänk på att i begränsningen röjer sig mästaren.

Det är bara jag som får sväva ut. Orättvist ? Javisst, men vem har sagt att livet skall vara rättvist.

Signaturen Björntomten får komma tillbaka med ett kortare inlägg så ska nog allt komma med.

Det finns en annan aspekt av medlemsfusket i SSU, som kommit bort i den allmänna uppståndelsen om det förkastliga i själva pengabedrägeriet genom upp-pumpade medlemssiffror, och det är den lilla, smala rekryteringsbas som SSU utgör. Om vi antar att Kronobergssiffrorna stämmer och vi tillämpar dem över hela landet skulle SSU i själva verket inte ha mer än 1 600 - 1 700 medlemmar.

Det statsbärande partiet rekryterar ur SSU, alla de ledande figurerna, Hallengrenar och Nudrar et al, kommer ur denna smala, helt marginella bas, som till antal är mindre än 1600-talets adelsklass. Med ett så begränsat antal medlemmar finns det ett garanterat högavlönat chefsjobb i den s-styrda offentliga sektorn för varje betalande SSU-medlem. Men med ett så begränsat underlag måste också kvaliteten på urvalet bli lidande, och det erfar vi ju mest var dag...

En journalistkollega i Stockholm sade en gång till mig så här : Att jobba på DN är egentligen en livsstil. Du får anställning där efter högskoleutbildningen, du är i 25-30-årsåldern, du får en bra lön, du skaffar lägenhet på söder och sommarstuga i skärgården. I den trygga DN-famnen är du sedan försörjd resten av livet och du behöver inte göra många journalistiska knop, knappt styrfart, en eller två artiklar i månaden.

DN har häpnadsväckande många journalister i förhållande till omfånget i tabloid, 300 stycken, och en uppsjö av chefer och frilansar.

DN har varit en sakrosankt tidning, knappast aldrig granskad, i Sverige evigt lovsjungen.Men sedan en tid tillbaka finns det en blogg, spectator.se, som nästan dagligen granskar DN och som har avslöjat den slappa åsiktsjournalistiken och rena DN-plagiat och direkta avskrifter ur New York Times. Denna enstaka blogg har blivit en påle i det lösa DN-köttet. I en krönika av Stefan Jonsson på DN Kultur utpekas denna enstaka röst i cybervärlden som ett direkt hot mot åsiktsfriheten. Bloggen kallas av DN-krönikören för SS (Stockholm Spectator) för att riktigt nagla fast bloggskribenterna vid skampålen... SS... Jisses, vad obegåvat och puerilt. Stefan Jonsson skriver att på bloggen förekommer utlänningar, till och med amerikaner och de bråkar så att alla på DN i fortsättningen aktar sig för att slarva. Ja, han skriver så, Stefan Jonsson.

Hur en ensam bloggröst som ur ett mediakritiskt högerperspektiv går granskande tillväga så till den milda grad kan få DN Kultur ur balans är obegripligt, men det måste kännas ovant med denna påle rakt in i dödköttet, detta gruskorn i den stora DN-stöveln. Jätten haltar och får ont. Tyck synd om Stefan, han är ett kränkt offer.

För min del var det länge sedan jag läste DN Kultur och jag frågar mig ofta hur det kan vara möjligt att en hel avdelning i en tidning kan vara så ointressant att inte enda artikel väcker läslusten hos en någorlunda bildad man i sina bästa år; I SvD hittar jag alltid något guldkorn varje dag, en bredare litteraturbevakning, bättre skrivna artiklar och man kan stundom känna sig lite klokare när man lagt ifrån sig SvD Kultur; DN Kultur slänger jag som sagt obesett. Jag tror att DN Kultur är ett verkligt sänke för den riktiga DN, både för upplaga och ekonomi, och vad det var för tidningssnille som flyttade undan och helt slarvade bort den bästa sidan i svensk press, den där Eld, Red Top, Åkermark, Jolo och de andra skrev Sveriges bästa texter, får väl framtidens presshistoriker försöka utröna när de en gång står på ruinerna av den sammanstörtade DN-skrapan.

SSU-fusket fortsätter, nu i Kronobergs län där över 400 medlemmar anmäldes som bidragsgrundande fast antalet i själva verket var 78 stycken. Skandalen har föranlett en intervju med Johanna Storbjörk i SSU. Av denna intervju i Växjöbladet/Kronobergaren vill jag rädda ett par citat för eftervärlden genom att sprida dem på nätet. Denna Johanna kommer att gå långt. Hon säger :

Jag tycker man ska utgå ifrån att klubbarna lämnat in rätt siffror... Det kommer att kosta på att lösa det här. Många kommer att må dåligt och lämna politiken...

SvD har också intervjuat Johanna om fifflet. Hon säger om den intervjun:

Jag trodde inte att man måste tänka igenom varje ord...

Den journalistiska yrkesskada jag lider av sedan många år medför att jag noga läser utslagen från Pressombudsman och från Pressens opionsnämnd. Ibland är komiken i utslagen magnifik. Vad säger ni om dessa utslag hämtade ur senaste numret av Pressens Tidning :

Aftonbladet klandras när den namngett en vän till kungen som skulle ha uppfört en lyxvilla i anslutning till kungens slott Solliden på Öland. Det var nämligen ingen lyxvilla som uppfördes utan vad som byggdes var en pir ! Hur i Herrans namn kan Sveriges största tidning förväxla en lyxvilla med en hamnpir ! Blind höna hittar också ett korn, men inte den här gången. Blind journalist kanske man skulle säga.

Hallandsposten klandras för att den åsidosatt god publicistisk sed när tidningen skrev om en kaja ! En tam kaja hade dött av vanvård, påstod tidningen. Ägaren var mycket välkänd i bygden och kunde identifieras genom skriverierna. Att orsaka en kajas död kan få ödesdigra konsekvenser, men varför skrev tidningen överhuvudtaget om en enda fågels död - fåglar dör i tiotusental varje dag.

Bloggarna hör framtiden till och jag tror att för vanskötta tidningar som DN utgör de en verklig fara. Mediabudgeten hos vanligt folk med löneinkomster räcker till TV-licensen, satellitkortet samt den starkt lokala tidningen och kvällstidningen. Bloggarna ger den åsiktsspänning som behövs och de är gratis; det finns inte längre plats för DN eller självgoda regionaltidninar. Folk har varken tid eller pengar.

Paradigmskiftet sparkar som en häst i spiltan och ur dess sköte kliver det nyfödda barnet fram i sin glänsande rustning- hur många ordsammanblandningskontaminationer fick jag med här ? Men ni förstår vad jag menar ? Godnatt.

Kom hem Margot, fräls oss ifrån Persson. Varför kommer hon inte hem ? Man riktigt ser framför sig hur de glesnande skarorna av partimedlemmar och åldriga SSU:are samlas vid Öresund och ropar förtvivlat mot Bryssel : KOM HEM... Varför kommer hon inte när vi skriker på henne ? Svaret på den frågan är egentligen ganska enkelt : hon har miljoner skäl att stanna där hon är, som kommissionär i Bryssel. Hon är en tämligen medelmåttig politiker med en stark sympatisk utstrålning visserligen, men utan större talanger på det vida fält som är europeisk politik. Hur många språk talar hon ? Jag läser hennes blogg då och då och förfäras över de banaliteter som hon framför på en stapplande engelska, och jag tänker som så : detta barnsliga babbel kanske är representativt för hela kommissionen. De ser oss som en fårahjord, en förskoleklass som skall uppfostras. De tror i sin uppblåsthet att de skall ge oss europer mänskliga rättighetger, vilket hon skrev i sin senaste blogg : EU ger europeerna mänskliga rättigheter. Har hon någonsin hört talas om Magna Charta...

Här följer nu nedan i korthet de miljoner skäl som Margot Wallström har för att aldrig någonsin mer återvända till Sverige. It is the economy, stupid.

Margot Wallströms löneförmåner :

Baslönen är 197 000 kr i månaden, vilket ger en årslön på 2 364 000 kr.

Hushållsersättning 5 310 kr i månaden.

Barnersättning ger 2 392 kr per månad.

Till detta kommer 147kr till varje barn som inte har uppnått åldern för förskola.

Utbildningsersättning till varje barn ger 2 033 kr i månaden.

Representationsersättning varje månad 5 584 kr.

Sjuk- och pensionsförsäkring 3 546 kr per månad.

Skulle du åka hem, till Sverige, never. När hon pensionerats kan hon ta sina förmåner med sig, flytta till ett tredje land, förslagsvis Luxemburg eller Rivieran och där njuta den nya politiska överklassen mondäna liv; där är skatterna låga, klimatet härligt. Efter fem år i Bryssel är hon miljonär.

-----------

Mejl till feministpartiet: E-post: kurt_lundgren2000@yahoo.se

Meddelande:
Hej Jag undrar hur det förhåller sig med den omtalade sjukskrivningen hos en av era ledande företrädare. Har ni lust att berätta något om saken?

MVH : Kurt Lundgren

Hej Kurt,
Tack för ditt mail. Susanne Linde är sjukskriven och samma regler gäller för henne som alla andra sjukskrivna. Hon sitter med i styrelsen och arbetar med F-initiativ enligt de regler som gäller för sjukskrivna.

Med vänliga hälsningar Maria Jansson, styrelseledamot Feministiskt initiativ

Inte mycket till svar, kan man tycka, mest Goddag yxskaft. Sjukskrivningsskandalen blev ett verklig sänke för det nya överklassbetonade kvinnopartiet. Att opinionsundersökningarna bara gav partiet 2.5 procent efter utlovade 20 procent måste komma som en chock. Alltihopa var således en mediasufflé, som punkterades av utbrända Linde. Psssst och pys och så sjönk alltihop ihop till en smet...

Jag var inne på Dillbergs bokhandel i Kalmar häromdagen, en stor och välsorterad bokhandel, som håller allt nytt som utkommer, från det smala till det breda läsandet, en riktigt kulturinstitution och dessutom med en historia som går tillbaka i 1800-talet. En välsorterad bokhandel i en kommun är nästan viktigare än biblioteket. Jag önskar att varje kommun hade en Dillberg-institution med kunniga och intresserade expediter och en läshungrig ägare. Låt oss överlämna dagens ros till Bokhandelsbiträdet ! I Borgholm finns också en sådan bokhandel, Borgholms bokhandel, och det finns en i Nybro, samtliga oersättliga kulturinstitutioner.

Åter till Dillbergs och en litterär iakttagelse : alla böckerna om Hitler och andra världskriget. På ett bord har Dillbergs samlat allt vad som utkommit i ämnet bara i vår, en otrolig mängd andra världskrigsböcker, om Hitler, hans generaler och om alla slagen, stora och små om vartannat. På TV går en serie om Hitler och hur han kom till makten, en ond, galen och förvirrad Hitler, vilket är en historieförfalskning. Hitler var varken galen eller förvirrad, han var ond, men charmig, vältalig, uppmärksam och omtänksam mot de sina, klappade både barn och hundar, åt bakelser och drack te. Så framställs han också i filmen Das Untergang - Hitlernostalgia.

Jag vet inte vad alla dessa krigs- och Hitlerböcker representerar, men jag tror inte att de läses som jag skulle vilja att de lästes; jag får onda aningar : kriget som äventyr, Hitler som europeisk kondottiär, en omvärdering tycks vara på gång, ett historisk skifte, seismiska rörelser under ytan... Hör ni dem, nu marscherar de åter, klampet av läderstövlar, det kommer närmare och närmare... Ur vilket hål kommer de upp ?

Visste ni att det finns en skorsten på Rosenbad precis som det finns på Sixtinska kapellet i Rom; ur den låter regeringskonklaven då och då sända ut rök när nåt viktigt händer. På torsdagsmorgonen kom det tjock, bolmande, kväljande svart rök ur skorstenen, som om de eldade gummi och plast därinne. Den svarta röken symboliserade Göran Perssons definitiva beslut till allmogen efter en lång tvekan : Jag sitter kvar ! Tänd brasan.

Den svenska EU-journalistiken med kritisk och undersökande accent finns inte och det finns tyvärr heller inte på den europeiska kontinenten med England som det lysande undantaget. Alla stora tidningar i Europa är för EU och därför råder en förfärande tystnad kring denna korrupta organisation. Detta har påpekats av Daniel Hannan, brittisk ledamot i EU-parlamentet som till de andra parlamentsledamöternas förfäran då och då redogör i tidningsartiklar för de utmanande förmåner som EU-politikerna roffat åt sig. Tyskarna hatar honom, för att inte tala om fransmännen ty där är det icke comme il faut med offentlighet.

Är det inte märkligt att det är först i en notis i riksdagens tidning Från riksdag och departement som svenska medborgare i en liten notis kan få reda på att Europaparlamentet röstade nej till öppenhet om politikernas ersättningar. Beslutet innebär att ledamöterna kan fortsätta ta ut reseersättningar på dyraste färdmedel, ta det billigaste och sno mellanskillnaden för egen del. Varje parlamentsledamot har ett kontorsbidrag på 34 450 kr i månaden. Ingen redovisning behöver ske över hur pengarna används, därför tar de flesta ledamöterna av dessa pengar och sätter av till en hemlig pensionsfond i Luxemburg; allt oredovisat, allt i smyg, under största möjliga tystnad.

Hur röstade de svenska ledamöterna i denna fråga? Ingen redovisning i en enda svensk tidning har förekommit. Den tidning som först upptäcker denna EU-mylla för grävande journalister kommer att få många nya läsare, så i egenintresse borde tidningarna börja kritiskt, börja undersöka.

Det var parlamentsledamöterna från de nya EU-länderna i Östeuropa som kraftigaste motsatte sig öppenhet om lönerna.

Regeringskansliet har gett ut en broschyr om Lissabonstrategin, den fullständigt misslyckade EU-ambitionen att gå om USA ekonomiskt. Efter mycket pladder över många sidor kommer hårda fakta sist i boken, hårda fakta i tabeller, inget EU-babbel. Jag älskar hårda fakta, tabeller och somnar lätt in vid floskelklyscheretorik.

Den riktiga sanningen, tabellsanningen, är ju den att på nästan alla områden är Europa hopplöst efter och klyftan vidgas dagligen, nästan så man ser det :

Tillväxt i BNP. USA leder stort.

BNP per capita. Vid index 100 har USA index 160 och Europa stannar vid ungefär 100. Inkomsterna i USA är alltså 60 procent högre.

Produktivitet uttryckt som BNP per anställd. USA leder stort.

Produktionskostnad per anställd. USA leder stort.

Pris för ett lokalsamtal. Ca 10 öre i USA, 40 öre i Europa.

Sysselsättningsgrad för personer i åldern 15-54 år. USA leder stort över Europa, men om sanningen ska fram, och det ska den, är Sverige i samma gynnsamma läge som USA. Europa som helhet hopplöst efter med en sysselsättningsgrad på 64 procent.

Inkomstskatt för låginkomsttagare. Den är bara hälften i USA, 25 procent, mot den skattestöld av de fattiga som pågår i Europa, 50 procent.

Arbetslöshet. Under fem procent i USA, upp mot tio procent i Europa.

Investeringar i forskning och utveckling. Sverige leder ! USA på andra plats, Eurpa hopplöst efter.

Tillgång till internet. Sverige leder. USA på andra plats.

Kalmar/Öland har nu kalla nätter med minus på fyra-fem grader. Min förodlade persilja som jag satt ut har blivit vit i nattfrosten och dött frysdöden, en utplanterad akleja har dött, likaså penseerna och annat som tittat upp. Bilens rutor måste isskrapas och den sjungande koltrasten har lagt av. På Öland finns inga viport längre och strandskatorna är väldigt få, vad har hänt ?

Och nu till något helt annat : Vargar. Jag har under senare år bedrivit historisk forskning om vargplågan i Småland under 1700- och 1800-talet med syftet att försöka åstadkomma en skrift om den stora vargdödaren Varga-Kalle från den lilla skogsgården Brånan i Bäckebo socken, en kraftkarl, fullkomligt orädd, som jagade och sköt ett stort antal vargar inklusive den varg, som kom att kallas Smålands Sista Varg - år 1868 var äntligen vargplågan över för den småländska allmogen.

Under mina historiska strövtåg i ett ytterligt magert källmaterial har jag funnit att vargen visserligen var hatad och fruktad eftersom den rev bondens kreatur, men anledningen till rädslan och strävan att utrota den var primärt en annan : Vargen spred rabies. En rabiessmittad varg var helt oförutsägbar och kunde anfalla vem som helst, var som helst, när som helst, den saknade fruktan för människan eftersom en rabiessmittad varg är galen. Därav människors fruktan, detta har inte kommit fram i debatten och inte heller att vargen fortfar att sprida smitta i dag, rabies och annat.

Jag har alltså forskat en del om vargar, vilket lett mig till följande ganska säkra slutsatser :

De vargar som dyker upp här och där i södra Sverige är inplanterade av enskilda eller av myndigheterna.

En del av dessa inplanterade vargar uppvisar ett sådant beteende att de måste vara sjuka.

Vissa vargförespråkare har gått in i dimmornas och fantasins värld och för dem är vargen inte längre ett djur utan ett mytiskt väsen, som de vill ha kvar även om djur och människor måste offras, Sådana fanatiker går inte att nå med rationella argument och ofta är de kvinnor.

Min övertygelse om sjuka och inplanterade vargar i södra Sverige styrks av en berättelse i det senaste numret av tidskriften Jakt och Jägare, nr 4 i år. Där berättar Odd Follstad följande :

För några år sedan påträffades bandmask hos två skjutna älgar utanför Kalmar. Ett vargpar hade funnits på området tidigare. Men efter att bandmasksmittan upptäckts på älgarna togs vargarna bort illa kvickt... Det är uppenbart att detta är illegalt importerade vargar som inte har varit i karantän eller ens var avmaskade och som har blivit utsatta... Detta är en ansvarslös hantering, vi kan få hela skalan av sjukdomar...

Bandmasken angriper människan. Den kan leva i kroppen upp till tio år och borrar sig in i lever och njurar...

Väl bekomme, njut av vargens ylande... Ingen rädder för vargen här, vargen här...

Tips om vargens härjningar under 1800-talet mottages tacksamt, kommentera eller mejla. Tips om Varga-Kalle vore också värdefullt.

Kalmar den 19 april 2005
Till Diskrimineringsombudsmannen
Ärende : Kränkande uttryck
Sedan DO fått in anmälan om den rasistiska glassen Nogger Black och det även blivit påtalat att den bruna glassen 88 egentligen betyder Heil Hitler (H är den åttonde bokstaven i alfabetet) vill även jag som journalist anmäla ett för hela kåren kränkande uttryck, som jag senast såg på en affisch i anslutning till köttdisken på Konsum, nämligen ordet pressylta.

Pressylta kan syfta på att vi journalister är slarviga (jmfr slarvsylta) eller att vi pressar på folk; det är mycket obehagligt och nedsättande samt diskriminerande. Kan DO vidta lämpliga åtgärder?

Jag är visserligen inte same, men jag känner en på Åreskutan och jag har frågat honom hur han upplever maträtten Lappskojs. Han säger visserligen att han skarpt gillar denna maträtt (potatismos med salt kött i, ätes med rödbetor) men att han sällan äter den numera eftersom ordet är så kränkande : Skoj med lappar, alltså lapp-skojs. Fattar ni ? Kan DO vidta de rätta åtgärderna i detta avseende.

Finska pinnar, turkisk gryta, indisk gryta med curry, blodpalt och kroppkakor är andra maträtter i farlig närhet av diskrimineringszonen. Ta till exempel ordet kroppkaka; är det inte i själva verket rena snuskordet, som barn borde skonas ifrån. Och Falukorv, som om alla i Falun såge ut som korvar.
Med utmärkt högaktning
Prillan Sandberg
Toke Svensson
Centrum mot Rasism (som förra året mottog 14 miljoner i statliga bidrag).

Vid protokollet Kurt Lundgren, diskriminerad och ständigt kränkt värmlänning, utkastad i förskingringen till Öland och Kalmar, heterosexuell man med bil och villa, nedtyngd av skatter och pålagor, plågad och korsfäst under Göran Persson, återuppstånden igen på den tredje dagen ifrån de döda, därifrån igenkommande för att skriva denna blogg.

NY BOK : Gösta Hultén. Fånge på Guantanamo. Mehdi Ghezali berättar. Leopard Förlag. 160 sidor. Häftad.

Mehdi Ghezali från Örebro är en yngling som alltid tycks befinna sig på fel plats, i fel sällskap, vid fel tidpunkt.

1999 befann han sig i Portugal, hamnade i dåligt sällskap tillsammans med kriminella, hade tjuvagods på hotellrummet, blev gripen och satt i häkte. Helt oskyldig, förstås.

År 2001 strax efter terrorattacken mot World Trade Center i New York befann sig Ghezali på fel plats igen, i Afghanistan, där han undergick undervisning i islam i Jalalabad; några talibaner såg han knappast till, kanske ett par beväpnade soldater, inte mer. För övrigt sympatiserar han med talibanernas islamiska strävanden, att skapa en islamisk stat med samma regler och förbud som under Muhammed på 600-talet e. Kr. På fel plats igen och helt oskyldigt gripen, förstås.

Efter gripandet tillbringade Mehdi Ghezali 900 dagar som hårt hållen fånge hos amerikanarna, i Guantanamo. Inte en sekund betvivlar jag att Ghezalis vistelse i fånglägret var en fruktansvärd tid; att han utsattes för hårda förhör är tämligen klart, men att som journalisten Gösta Hultén gör i den nya boken kalla fängelset för ett koncentrationsläger är att förringa vad som hände under förintelsen; ingen har dödats i Guantanamo; dess syften är helt andra, att samla informationer om ett fascistiskt/nazistiskt nätverk som kallas Al Qaida. Ghezali uppvisar heller inga fysiska skador efter sin långa vistelse där, blott nervskador i en fot.

Mehdi Ghezali omvändes uppenbarligen till islam under sin fängelsetillvaro i Portugal; han blev en sökande muslim på resa hit och dit i arabvärlden, än här, än där, i Saudiarabien, i Afghanistan och i England. Eftersom ynglingen Ghezali inte arbetade för sin försörjning måste varje läsare av boken ställa frågan : vart fick han pengarna ifrån ? Vem försörjde honom i Afghanistan ? Journalisten Gösta Hultén ställer inga frågor utan tar allt för givet; han är underordnad sitt intervjuobjekt, nästan tillber Ghezali, får tårar i ögonen etc. Inte ett enda påstående från Ghezali kontrolleras mot andra källor och uppgifter, det är en enda lång textdrapa med berättelse från en person vars uppgifter får stå oemotsagda. Detta absurda knäfall får mig att betvivla att Gösta Hultén någonsin arbetat som journalist.

Eftersom Ghezalis torftiga berättelse om sig själv inte räcker till en hel bok har Hultén fyllt på med eget USA-hat i flera kapitel. Han nämner inte med ett ord att Afghanistan har hållit sina första fria val och att kvinnorna befriats; han kallar Karzai för en marionett och USA-lakej; att Irak gått till sina första fria val finns heller inte omnämnt. Visserligen beklagas attacken mot WTC i New York men i sådana ordalag att USA nog för skylla sig självt för attacken. Så här skriver Hultén : Många kände öppet och än fler fördolt de missaktades triumf när supermakten förödmjukades (genom attacken mot WTC).

Så skriver alltså Hultén.

Vad som blir tragiskt i denna bokutgivning är om Ghezali verkligen är en reellt oskyldig person. Då har Ghezali utnyttjats av Hultén et al i antiamerikanska syften på ett sätt som är rent oanständigt. Hultén har också dragit med sig en naiv advokat, Altin, och en hoper politiker i sitt psykotiska USA-hat.

Detta är en bok som utger sig för att skildra ett historiskt skeende. Inte en enda historisk handling utnyttjas emellertid, allt bygger på utsagor från en enda person vars uttalanden om tortyr och annat aldrig kontrolleras; inte en enda motfråga ställs. I början av boken får Ghezali Koranen på svenska eftersom han inte läser arabiska, lite längre bak i boken läser Ghezali helt plötsligt arabiska flytande, etc.

En bok som förklarade på djupet varför en ung man som Ghezali, svensk medborgare från Örebro, söker sin identitet i islamska trosläror från 600-talet skulle jag däremot gärna vilja läsa; denne Hultén är en allt för klumpig person att skriva en sådan bok; han har mer skadat Ghezali än hjälpt honom, undrar om inte Ghezali börjar förstå det själv.

Det starkaste argumentet för ett ännu mera mäktigt EU är att det bevarar freden. När detta argument framförs hänvisas till de senaste 60 åren, som förvisso varit fredliga, i Europa vill säga, men det beror ju på att USA utkämpat våra krig, bl a det i Korea. Försvarsorganisationen Nato, i praktiken USA, höll tillbaka och avskräckte det glupande hungriga Sovjetimperiet. De europeiska staterna spelade en underordnad roll i den frihetskampen. Istället motsatte sig europeerna USA:s utplacering av kärnvapenmissiler, som ett svar på ett redan genomfört sovjetiskt hot.

Vår egen Olof Palme talade om en kärnvapenfri korridor i Europa, vilket han i sin aningslöshet inte förstod var detsamma som sovjetisk kärnvapendominans och underkastelse under kommunismen. Reagan var mer realistisk.

När fredsargumentet tillgrips för att ge EU än mer makt på suveräna nationers bekostnad sägs det att EU hindrar nya krig i Europa, ty se på det gångna århundradets blodiga konflikter.

Men det var inte demokratiska stater som drog igång de euroepiska krigen, varken 1914 eller 1939. Första världskriget inleddes därför att det satt tre mer eller mindre enfaldiga men suveräna kejsare i ledningen för tre stora stater/imperier : den ryske kejsaren, den habsburgske kejsaren och den högfärdstokige Kaiser Wilhelm i Tyskland. Denna trio rullade igång det femåriga blodbadet, men tack vare demokratierna USA, England och ett hjältemodigt Frankrike led autokratierna nederlag och ryssarna revolterade.

Andra världskriget startades av en galen diktator, Hitler - det var demokratierna mot honom, inte demokratier mot demokratier. Mot slutet var det hela Europa mot Hitler. Alla stater utkämpade det hemska kriget, de blodiga slagen, för att uppnå frihet ty det var Hitler som ville ha ett Neuropa, ett nytt enat Europa. I denna befrielsekamp stod Sverige skamligt nog först på Hitlers sida (malmexporten, transiteringarna); när vi såg vartåt det lutade bytte vi fot och när väl den förfärliga Hitlertiden var över kunde Sverige ägna sig åt det vi alltid varit bäst på : att tala om för andra hur de skall leva, ty att hytta med det moraliska pekfingret är en helt svensk genre och där är vi bäst.

Fredsargumentet håller inte, bär inte, eftersom det krig som utkämpades mot Nazityskland var ett ideologiskt krig, frihet mot tyranni. Det var alltså inte demokratier som startade kriget.

När Jugoslavien sönderföll och det blodiga inbördeskriget inleddes stod EU alldeles handfallet och lät det ske. Balkan balkaniserades på nytt, en väl fungerande stat slogs sönder. Det stora europeiska framsteget, administrerat genom EU, var skapandet av Kosovo, den lilla bandithålan, samt ett antal lilleputtländer - en regionalisering helt i EU:s anda.

Istället för att vara en fredens organisation bär EU inom sig fröet till framtida blodiga konflikter, främst genom den balkanisering av hela Europa som nu pågår i allt snabbare takt och vars instrument är den nya konstitutionen. Den brittiske ledamoten av överhuset, Lord Perason, skriver att den som tar ett steg tillbaka, tittar på EU ser att det är en organisation för splittring och oenighet, inte för fred. EU innehåller alla grundläggande element för nationella konflikter.

För det första är EU en sammansmältning av olika folk, som är påjuden uppifrån, tvingade tillsammans utan deras aktiva medgivande. Pearson påminner om Nordirland, Kashmir, Kaukasus, Jugoslavien och nästan hela Afrika.

För det andra är EU en korrput organisation, vilket alltid innebär fröet till konflikter. EU skall alltså ersätta farliga nationella demokratier med supranationellt regerande, alltihop styrt av kommissionärer, visa män och kvinnor och ärliga teknokrater. Men hela historien visar oss att demokratier inte startar krig. Jag tror därför att en fri marknad med fri handel mellan demokratier, alla länkade till Nato, är mycket mindre ägnade att framkalla krig än denna odemokratiska megastat.

De allra flesta eurokraterna, inte minst det psykotiska Frankrike, tycks anse att en av EU:s viktigaste uppgifter är att underminera USA:s ställning. Detta kommer att förgifta de transatlantiska förbindelserna för en lång tid.
Fotnot : Lord Pearson of Rannoch, What is the point of the European Union ?

Vården i dag är högteknologi, datorer och elektronik för det enklaste, till och med när undersköterskan tar ett blodtryck är det en komplicerad digital maskin som registrerar och skall avläsas, av någon som kan, förhoppningsvis. Medicineringen av patienterna är i grund och botten kemi, som bygger på produkter som hämtas ända ute vid forskningens frontlinjer.

Ett stort länsjukhus, som till exempel det i Kalmar, är en oerhört komplex organism med över 1 000 anställda, en omsättning på över en miljard; sjukhuset innehåller allt från inköp av olja till uppvärmningen till avancerad molekylär forskning för att inte tala om huvuduppgiften, att ta emot hundratals nya patienter varje dag.

Jag har själv legat på detta lasarett en tid och kom då att se verksamheten inifrån under en längre period : denna vistelse på Kalmar länssjukhus gjorde mig fullständigt övertygad om att stora vårdorganisationer är alldeles för komplicerade för att de skall kunna styras av politiker utan särskild utbildning; i själva verket utgör ju inte heller landstingspolitikerna den yppersta av eliter.

En del politiker på det lokala planet skryter till och med att de inte har någon utbildning alls. Överhuvudtaget känns det som om politiker borde ha en grundläggande akademisk utbildning, vilken högskola blir först att nappa på denna utbildningsidé : en politisk fil kand. Är inte detta just avd som saknas i politiken, den intellektuella kritiska akademiska attityden, överblicken, bildningen. Jag kan ju nämna att förre brittiske toryledaren William Hague gett ut en tjock biografi över statsmannen Pitt den äldre, enligt tidningarna en lysande skildring, som en jämförelse med vad som förekommer i vårt land...

Den politiska styrningen av en stor sjukhusapparat leder på grund av okunskapen hos politikerna till ständiga kontroverser och ingrepp i verksamheten. Till exempel kan ett helt landstingsmöte med ett hundratal politiker och sekretetare sitta och i timmar diskutera inköp av en röntgenapparat till en vårdcentral; inköp av en magnetröntgenkamera kan diskuteras i åratal varefter det uppstår våldsamma politiska revirstrider över var denna kamera skall placeras. Detta är tämligen enkla inköp som de anställda kan avgöra själva, varför skall sådant diskuteras politiskt? Det är helt obegripligt.

Behövs det ett sjukhus i Oskarshamn ? Förmodligen inte. Men förbittrade politiska strider har i årtionden förhindrat en rationell fördelning av vårdresurserna i Kalmar län, okunskap, till och med hat mellan kommuner och deras styrande lyser ständigt igenom. Det är politik när den är som sämst.

Min tid på lasarettet förde mig i kontakt med åtskilliga sjuksköterskor, läkare, sjukgymnaster och undersköterskor. Det gemensamma för dem alla var den hängivenhet de visade för patienterna och den uppgivenhet, nedslagenhet och förtvivlan de visade uppåt, mot de hierarkier som styr dem.

I denna hierarkiska vårdapparat, som uppvisar samma struktur som militära regementen, förekommer knappast någon uppmuntran; denna avancerade forskningsorganisation, för ett sjukhus i dag är en forskningsorganisation, erbjuder knappast sina anställda på en avancerad och löpande fortbildning. Därmed försvinner också glädjen ur de vårdanställdas jobb, de får ju aldrig vara med om det senaste, det nya som kommer inom teknik och medicin. De bestämmer inte ens sitt eget arbetsschema. Det finns inga löneincitament annat än den glädje de kan känna över att se en svårt sjuk människa friskna till.

Om de vårdanställdas egen komplicerade arbetsplats, skall omorganiseras bestäms det av politiker som aldrig satt sin fot i vårdapparaten. Under min månadslånga vistelse på sjukhuset hörde jag aldrig ett vänligt ord yttras om den politiska sfären, blott suckar och yttranden av frustration.

Den moderna vården är allt för komplicerad, för avancerad för att styras av politiker. Allt måste brytas upp och förändras, det politiska monopolet måste bort. Så här:

Landstingen läggs ner. Alla sjukhus och vårdcentraler bjuds ut, till fackliga organsisationer, till kyrkan, till försäkringsbolag, till ideella stiftelser men framförallt till de anställda som får rätten att driva att vården i kooperativ, med eller utan vinstintresse, det avgör varje vårdorganisation för sig. Patienten söker vård fritt över landet, vårdpengen följer patienten. Staten garantererar akutsjukvården och fördelar vårdpengarna, den gamla landstingsskatten. Med en mångfald av vårdorganisationer, i mångfaldiga ägarkonstellationer kan den dynamik som finns i modern vård fångas upp : avancerad vård kan bli en stor, ny svensk exportvara.

Om till exempel på det lokala planet Kalmar länssjukhus ombildas till ett kooperativ tillsätter de anställda själva, som då äger sjukhuset, sin egen sjukhusstyrelse, personer som är kunniga och som personalen har förtroende för. Hur sjukhuset skall drivas, med vinst till ägarna, de anställda, eller inte, avgör de anställda själva, likaså vilken vårdinriktning som verksamheten skall ha. Inom sjukhuset kan de större avdelningarna bilda egna bolag/företag, till exempel rehabiliteringen eller hjärtenheten.

Att vården skall omfamnas av politik och styras av den är lika förödande som om det vore politiker som bestämde AstraZenecas forskningsinriktning och dirigerade forskningen genom politiska beslut. Avancerad sjukhusvård är om möjligt ännu mer komplicerad och därför ännu mer olämplig att drivas med politik, ty här handlar det också direkt om liv och död, och hur cyniskt det än kan låta är det just därför vården är en framtidsbransch, en exportvara i stor skala om bara politikerna lämnade den i fred.

En vård som i grunden finansieras offentligt men som drivs privat kan ge den mix som för den framåt, vore inte detta en helt undeerbar blandekonomi där den verkligen kan göra nytta. Ty det är inte privat vård jag är ute efter, det förstår var och en som orkat läsa så här långt.

Östra Smålands reporter Maria Alåsen blev medbjuden på en EU-resa till Kaliningrad; EU:s regionkommitté skulle hålla sammanträde där, viktigt, tunga politiska grejor, dyrt, all pröjsat av skattebetalarna; aldrig synat. Så här var det, berättar Maria:

En femrätters middag med vin serverades, därtill vodka. Så fort ett glas tömts fylldes det genast på, att flera av delegaterna fyllnade till var oundvikligt, en blev så berusad att de ryska värdarna blev oroliga... En av delegaterna spydde i bussen och fick hjälpas i säng på hotellet.

Livstidspolitikerna Roger Kaliff (s) i Kalmar säger att allt var ryssarnas fel eftersom det är deras tradition att bjuda på alkohol. Att en ledamot i en EU-kommitté har ett eget ansvar tycks inte föresväva honom, istället var de svennska politikerna offer och de är nu kränkta över vad som står i tidningen.

Jag måste säga att mitt hjärta värmdes när jag i Växjöbladet/Kronobergaren läste om Sten Andersson, 85 år, från Buskaboda i Urshult, som samlat in 56 000 namn mot EU. Buskaboda i Urshult, smaka på det byanamnet, vad det känns äkta; det är ju ganska självklart att en obändig frihetslängtan måste slå rot där bland de vresiga träden, de magra åkrarna och de slingrande stenmurarna. Det är Mobergland, frihetsland.

Sten brukade köra bil själv och samla in motståndsunderskrifter, men efter en stroke kan han inte köra längre så nu åker han med sin bror och dennes fru när de skall in och handla eller far till marknader, han har alltdid motståndslistor med sig.

Alla skriver under, säger Sten.

Detta är Dackeland, det är Mobergland och det är så förtvivlat vackert. Har ni varit i Urshult när äppelträden blommar... Inte... Åk dit, häpna och skriv på Stens lista.

80 procent av all lagstiftning, stort som smått, kommer nu från Bryssel. Har den svenska riksdagen sagt nej till en enda lag, prövat en enda lag, röstat om den ? Nej. Adolf Fredriks namnstämpel framgrävd ur nån låda. Vi har en stämpelriksdag utan att vi ens märkt det.

Först några allmänna iaktagelser om EU-konstitutionen. Den är inte alls svår att förstå, men den överflödar av krossreferenser och hänvisningar i löpande text, vilket gör att det är ett evigt bläddrande för att få sammanhang. Tyvärr är texten, i varje fall i den svenska översättningen, oerhört tungfotad och byråkratisk. I hela den textmassa på över 400 sidor, som behandlar smått och stort om vartannat, finns inte en enda formulering som är värd att lägga på minnet, som kan bli en bevingad formulering, ett klassiskt yttrande : det är byråkrattugg rakt igenom; att Europa med alla sina stora författare och intellektuella har åstadkommit en så torftig grundlagstext för vad som skall bli ett nytt och förenat Europa är närmast en skam och bara det en anledning att säga nej. Så hette också den svenska representanten i den grupp som förberedde grundtexten Lena Hjelm Wallén; finns nåt tristare på denna jord, så säg...

Bakläxa. Gå hem. Skriv om. De svenska grundlagsfäderna år 1809 skrev en lysande text under några sommarmånader; ska vi nu behöva dras med detta torftiga Europadokument.

Portalparagrafen i en konstitution brukar vara magnfik, så icke denna, som börjar i samma trista anda som den sedan fortsätter : Genom denna konstitution, som har sin önskan hos Europas medborgare och stater att bygga sin gemensamma framtid, upprättas Europeiska unionen... För mig har detta konnotationer av sovjettext.

Genom denna konstitution upprättas alltså EU varefter följer paragrafer om mänskliga rättigheter, utan lyft i texten : Unionen skall erbjuda sina medborgare ett område med frihet, säkerhet och rättvisa etc ... Erbjuda... Härmed erbjuder vi till försäljning ett stort antal persiska mattor... Hållbar utveckling, som ingen vet vad det är, är ett tema inledningsvis. Förmodligen innebär denna hållbarhet att hela Europa kommer att nedlusas med vindkraftverk, från Camargue, till skotska högländerna och de svenska fjällen.

Orden i texten varierar mellan erbjuda, få tillgång till och skall.
Ett sådant skall är att euron skall vara EU:s valuta. Skall vara EU:s valuta. Vi antar alltså euron när vi erkänner denna text.

Det finns andra skall : Unionens flagga skall vara blå med en cirkel av tolv stjärnor, Unionens hymn är hämtad ur Beethovens nionde symfoni Hymn till glädjen. Unionens motto skall vara Förenade i mångfalden. Unionens valuta SKALL vara euron. Europadagen skall hållas den 9 maj i hela unionen. Nationaldagen anbefalles alltså, den skall firas. Medborgare, fira och var glad. För min del anser jag detta vara högsta enfald, en europeisk nationaldag kan inte beordras fram, en nationaldag växer fram ur gemensamma historiska erfarenheter inom en nation och ett folk.

Det mest långtgående och för den nationella självständigheten allvarliga ingreppet är stadgandet att EU-rätt alltid går före nationell rätt på områden där unionen har exklusiv befogenhet. Dessa områden är : tullunionen, konkurrensreglerna, den monetära politiken, bevarandet av havets resurser, den gemensamma handelspolitiken; EU har exklusiv rätt att ingå internationella avtal för att unionen skall kunna utöva sin befogenhet. Listigt nog finns ett kryphål för att täcka in allt som man inte hittills tänkt på och som ger EU totalkontroll. Denna klausul kallas flexibilitetsklausulen, vilken ger EU restkompetens. Om konstitutionen inte ger unionen den nödvändiga kompetensen för att kunna fatta ett visst beslut skall (efter en viss procedur inkluderande ministerrådet, parlamentet och kommisionen) åtgärder kunna vidtas ändå.

Konstitutionens inledning innefattar också beslut om en europeisk utrikesminister samt krav på absolut lojalitet mot denne och den gemensamma europeiska utrikespolitiken.

Svenska folket har valt sina riksdagsmän, de är ansvariga inför oss. Den svenska parlamentarismen är ingenting som tillhör dagens tillfälliga politiska representation, som den avspeglas i riksdagen i dag den 15 april år 2005. Politiska moden kommer och går, politiska partier uppstår och försvinner. Ingen svensk medborgare har i något val gett våra riksdagsmän den exklusiva rätten att överföra den nationella suveräniteten eller delar av den till Bryssel så som denna suveränitet kommer till uttryck i våra grundlagar, genom vår riksdag.

Vi har också, lägg märke till detta väldigt noga, en regering där de flesta ministrarna inte är valda av folket och sitter i riksdagen; de är tillfälliga gunstlingar som vi knappt känner till namn längre; vilken förmätenhet av dem att vilja skänka bort vårt nationella oberoende; ingen har gett dem denna rätt.

Fotnot : Den fullständiga födragstexten, inte den stympade som finns i boken för folket, är återgiven i departementsserien, DS2004:52, www.regeringen.se, sökfunktionen där.

I de antisemtiska schablonerna ingår några arketyper, vilka ständigt återkommer : den långnäste juden, som förgriper sig på den blonda flickan, ritualmord, blod - den onde juden, som skämmer blodet. På den vänsterextrema hemsida som manar till bojkott mot Israel återfinner jag en sådan antisemitisk arketyp, inte en långnäst jude denna gång utan en israelisk apelsin från vilken det rinner blod. Under apelsinen uppmaningen att bojkotta judarna - ett eko från 1930-talet. Är det webbredaktörens kollektiva undermedvetna som skapat denna antisemitiska arketyp eller är det gjort medvetet ?

Till undertecknarna av denna kampanj har Svenska kyrkan anslutit sig genom en egen aktivitet, som cyniskt nog kallas HOPP; därmed följer kyrkan i gamla spår.

Den socialistiska hjälporganisationen Emmaus, som snyltar till sig kläder under falsk varubeteckning finns också med i HOPP-kampanjen. Emmaus stöder terrororganisationen Hamas med pengar.

Emmaus, som på sina hemsidor inte redovisar vart pengarna går, har centrum i Björkå i Småland, ett gammalt nedlagt glasbruk; där går ett stort antal personer omkring och gör ingenting. Om var och en av dem tog ett jobb kunde de av egna pengar understödja vad de ville - nu flaggar de falskt, folk tror att de skänker till välgörenhet - Bojkotta Emmaus istället för Israel.

Friåret är alltså ett stolleprov av stora dimensioner inte bara för själva idén och dess finansiering, ledigt på andras bekostnad, utan också för dess administrativa implikationer. Min gode vän Berndt Ahlquist, den briljante, intellektuelle s-skribenten, skrev en gång att vi lever i dårarnas paradis. När jag ser hur friåret administreras via AMS bekräftas den ahlquistska tesen : på AMS är 1 000 tjänstemän sysselsätta med att pussla ihop friår för dem som sökt, varav drygt 8 000 personer beviljats friåret. 10 procent av de AMS-anställda är friårssysselsatta !

1 000 statliga tjänstemän som administrerar 8 000 personer som sökt ledigt ett år, detta är ju fullständigt underbart. Om 100 000 personer hade friår skulle 10 000 personer kunna sysselsättas enbart med friårsadministration : heureka, Sverige har uppfunnit den arbetsmarknadspolitiska evighetsmaskinen.

Jag är inte emot friår eftersom jag tror att människan är mer än en materiell varelse, vi behöver också själslig och intellektuell stimulans. Det ligger något ytterligt sympatiskt i tanken att erbjuda en människa ett andningshål i mitten av livet, ett år för eftertanke, läsning, reflektion och total frihet.

Men ett sådant friår skall vara kopplat till individen, inte till arbetsmarknaden, och det bör vara de anställda som finansierar sin ledighet. I löneförhandlingar kan de anställda avstå löneförhöjning, som avsätts i en friårspott. De pengar som sålunda fonderas inom företagen tas upp som en tillgång i företagens balansräkningar och får användas fritt av företagen i investeringar, marknadsföring etc. Då blir friåret en tillgång för båda parter. Vid uppnådda 40 år har den anställde rätt att söka friår, vilket den anställde och företaget kommer överens om; hur vikariefrågan löses har inte staten med att göra. Under friåret utgår full lön ur friårspotten. Stora företag kan hantera detta själva, små och medelstora företag kan behova hjälp med fonderingen av sina organisationer, pengarna är under alla omständigheter företagens, och de anställdas.

I trädgården är snödropparna utblommade eftersom det varit 10 - 15 grader varmt en hel vecka. Koltrasten sjöng hela dagen i går, i dag är den tyst. Lokaltidningarna innehåller sensationer : av 1 161 medlemmar i SSU Kalmar län var bara 68 betalande, resten bidragsgrundande fuskmedlemmar. SSU ber om ursäkt och lovar betala tillbaka över 400 000 kr till regionförbundet som utbetalt bidrag på felaktiga grunder.

Detta duger förstås inte, ursäkten räcker inte. Här handlar det om kvalificerat bedrägeri, som måste leda till åtal.

SSU är kanske det mest moralistiska ungdomsförbundet med ständiga litanior om den onda kapitalismen och skattefusket. Ohh, hur härligt är att skåda det tomma ansiktsuttrycket på tjuven när han ertappats med byxorna nere, rumpan bar, skägget i brevlådan och fingrarna i syltburken.

Om det går att dra en slutsats av Kalmar läns-fusket är den att den ursprungliga uppgiften i DN om att SSU enbart har 5 000 medlemmar mot redovisade 29 000 verkar ha fog för sig.

Socialdemokratin synes ha fått sin egen skalbolagshärva med stora politiska konskevenser.

I ett land där arbetslösheten är så hög som 20-25 procent, där en betydande andel går sjuka eller förtidspensionerats och där den aktiva arbetskraften blir allt äldre samtidigt som den reella pensionsåldern sjunker (58 år) kan man fundera över hur den absurda tanken på friår runnit upp i huvudet på våra politiker, främst miljöpartister. Friår på andra skattebetalares bekostnad vore väl det sista som borde införas i vårt land - jag förstår helt enkelt inte hur den politiska klassen tänker och agerar längre.

Å den ena sidan maximal frihet genom skattebetald ledighet under ett friår, å den andra sidan minimal frihet för de föräldrar som fått barn och är lediga för den sakens skull. Passa ditt barn som staten vill annars kommer Karl Petter och tar dig.

Får en man under friåret lata sig så till den milda grad att han struntar i barnen ? Vad säger Karl Petter ? Han har, så synes det, glömt denna viktiga detalj i sin utredning.

Vad händer om en person med friår blir sjuk under ledigheten, till exempel faller in i stor utbrändhet, får hjärtinfarkt eller cancer ?

Då är det så vist ordnat att den drabbade kan avbryta friåret, inträda i sin gamla tjänst och därmed åtnjuta alla de förmåner som erbjuds, betalt av arbetsgivaren förstås, ad infinitum.

Det har kommit en gensaga till bloggen LT en vanskött tidning där chefredaktörens lön kommenteras; den är 47 000 kr i månaden, vilket sägs vara den lägsta kommentatorslönen i Sverige. Om detta är lägsta lön, hur hög är då den högsta ? Inte ett ord om den systematiska vanskötsel som tidningen genomlidit under det senaste decenniet, inte ett ord om chefredaktörens ansvar för de enorma förlusterna och upplagenedgången. Inte ett ord heller om att ägaren av en tidning har den självklara rätten att utse ansvarig utgivare och att ange politisk inriktning.

Jag för min del har länge ansett det för oerhört märkligt att en fri tidning skall företräda ett politiskt parti; det är en obsolet bindning, som visserligen kan förklaras historiskt, men som nu är helt passé med alla nya medier som trycker sig på mediakonsumenterna. Det statliga presstödet har medfört att denna sjukliga ordning bibehållits och att vi fortfarande kan sätta m, fp, s eller c bakom ett tidningsnamn : Barometern (m), Östra Småland (s), DN (fp).

Partibindningen har också minimerat och beskurit annars begåvade skribenter : de vågar inte blomma ut, de är hämmade av politiska partier och deras program. Sådana hämmade skribenter blir frustrerade och utbrända, de bara skäller i spalterna, ge dem ett friår...

För övrigt har samhällsdebattören och författaren Gunnar Wetterberg karaktäriserat friåret som svensk politiks värsta stolleprov.

Efter detta kan man få intrycket att jag är emot friår, vilket jag inte är, men jag anser att man skall betala för det själv och jag har en egen och som jag tycker elegant lösning på frågan till vilken jag återkommer.

Knappt har regeringen tillsatt en utredning för att ta reda på hur många myndigheter den själv har skapat, det råder en total förvirring på området, förrän det kommer förslag om ytterligare en ny myndighet - Den förvaltningspoliska myndigheten. Byråkrativansinnet fortsätter alltså i allt snabbare takt; att angripa denna hydra är meningslöst ty varje avslaget huvud ersätts med två nya.

Hur många gånger kan en s-politiker säga vård-skola-omsorg utan att dra andan ? När du funnit svaret på den frågan kan du också ge besked om hur många gånger samma politiker kan säga vård-skola-omsorg på en timme.

Om en kvinna kan vara sjukskriven för utbrändhet i fem år, som en av bildarna av det nya feminstpartiet varit, måste det åtminstone finnas luckor i utbrändheten, som innebär möjligheter för en kort period av sjudande aktiviteter, till exempel den marginella aktiviteten att bilda ett nytt politiskt parti. Men så blev hon också trött : Jag har legat i sängen sedan i tisdags, som hon sade i en intervju. Det förhållandet att hon tjänat extra pengar under sjukskrivningen förklarade hon med att det var bara lite. Den kvinnan är ingen belastning för ett parti, hon är en tillgång, en outtömlig resurs : alla är så dumma mot mig, det är för att jag är kvinna och utbränd, se, de manliga strukturerna anfaller...

Kan någon förklara varför följande händer i vår tvättmaskin : när jag kör ett påslakan tillsammans med annan tvätt händer det alltid att påslakanet vänder sig uti och in varvid all annan tvätt i maskinen samlas i påslakanets en hörn, alltsammans i en klump. Hur, varför ?

Detta är tvättmaskinens teorem : tvätt av tolv stycken strumpor ger elva, tvätt av elva ger tio etc så att när tolv tvättar skett är alla strumporna förtärda. Kan någon förklara. Vart tar de vägen.

Nu för tiden köper jag bara svarta strumpor så att jag åtminstone kan para ihop några.

När mina föräldrar köpte TV för första gången var det år 1959, och det var en stor händelse i familjen och i kvarteret. Det var bara att sätta upp antennen, stoppa i sladden, slå på och titta. Jag köpte TV häromdagen - med följde en 150 sidor tjock installationsbok, som krävde minst datorutbildning på KTH, därför fick jag överlämna allt till min fru.

Jag har köpt en salt- och pepparströare med lyse och batteridriven rotation. Kan den vara århundradets mest meningslösa konstruktion ? En annan pretendent på den titeln kan annars vara den motordrivna lövblåsaren, som används av kommungubbarna och som tjuter som en reamotor.

Till vår gata kommer ibland bortåt tio kommungubbar i två stora bilar med flak; de går omkring längs en mur, alla är klädda i oranga overaller som demokratiprotestanter i Ukraina; och sågar och de sågar, fikar och pratar. När kvällen kommer har de en liten rishög på vart bilflak. Enligt min mening är det viktigaste för regeringen att skapa fler jobb i kommunerna så att det kan komma åtminstone 20 kommungubbar till vår gata, vilket skulle kräva fyra bilar med flak och ge fyra små rishögar om dagen.

John Maynard Keynes hade i allt väsentligt fel i allt han skrev, ungefär lika fel som Karl Marx, men han gjorde en del träffande iakttagelser, bland annat denna : Hellre än att låta folk gå arbetslösa så kan man utrusta alla arbetslösa med spadar. Ena gänget går omkring och gräver ner pengar förvarade i flaskor, det andra gänget följer efter och försöker hitta pengarna.

Vore inte detta en kuligare sysselsättning för kommungubbarna än detta trista rissågande ?

Det är den 12 april, solen skiner över Kalmar-Öland, det är 14 grader varmt och de lokala tidningarna har inget annat intressant att rapportera än det hemska kvinnovåld som pågår mot män : en 27-årig kvinna dömdes till åtta år för att ha stuckit en kniv i hjärtat på sin terroriserade sambo; han hade levt i skräck för henne länge liksom den förre sambon. Åklagaren kräver nu livstids fängelse.

Sedan millennieskiftet har det tillkommit 34 nya statliga myndigheter; antalet är fler än 100 nya myndigheter under den senaste tioårsperioden. Som jag berättat i tidigare bloggar har jag försökt dels att få reda på det exakta antalet, dels vilka det är : namn och kostnad, tack. Att få svar på dessa enkla frågor visade sig vara omöjligt av den enkla anledningen att ingen vet. I TV-programmet Agenda på söndagskvällen förekom emellertid uppgiften att Statskontoret nu fått i uppdrag att utreda hur många myndigheter det egentligen finns - och varför de finns.

I programmet framträdde en riksdagsman, Arne Körnsberg vid namn, socialdemokrat, i debatt med folkpartisten Tobias Krantz. Krantz var rak och klar i sitt tal, Körnsberg däremot föreföll förvirrad, nästan som drogad. Men det var han förstås inte.

En myndighet utövade tidigare som namnet anger myndighet, den tog beslut, som berörde medborgarna. De allra flesta myndigheter som tillkommit de senaste tio åren är ideologimaskiner, propagandacentraler för särskilda åsikter, vilka för tillfälelt omhuldas. Statsvetarprofessorn Bo Rothstein, klarsynt och intellektuellt skarp som vanligt, (finns det bara en sådan professor i landet?) sade att myndigheterna nu driver riksdag och regering framför sig i en demokratisk dans, fast från andra hållet.

Min tro är att politikerna sent omsider börjat inse vad vi andra insett för länge sedan, att de nya myndigheterna skapade en masse i själva verket förvandlat samhället till en speglarnas sal vari spegelbilder och perspektiv förvrängs : alla myndigheter producerar statistik och undersökningar, som snittar delar av verkligheten, som vrids till och exponeras från fel håll, särintresset blir allmänintresse, galenskaper och samhällsvodoo blir normerande.

Alla myndigheter lägger också en blöt och kvävande filt över allt företagande; en ölänning som glatt skred till verket för att starta ett gårdsslakteri lade ner idén vid blotta åsynen av alla papper som måste fyllas i; myndigheter kväver, dödar; till och med ett litet Ölandsjordbruk sviktar under all byråkrati, otaliga inspektioner, vilka endast kostar pengar. Företagande kräver en miljö som ser ut som en stor, vildvuxen äng : där kan finnas tistlar och brännässlor och annat ogräs, men en vildäng innehåller också en hel del rara plantor som växer och blir stora och vackra. På av myndigheterna sanerade grus- och asfaltytor växer ingenting.

En ny regerings första uppgift måste bli en omedelbar nedläggning av ett 30-tal myndigheter, ett beslut som skulle sända välbehövliga chockvågor genom samhällsorganismen. Om det skall administreras vidare på det socialdemokratiska projektet är valet obehövligt.

Vårsolen har skruvat upp sitt sken på maxvolym, koltrasten sjunger i körsbärsträdet, det är söndag och en dag för Öland : i dag blommar blåsipporna för fullt i Jonssons skog - en fullständigt orörd liten skog på mellersta Öland som naturvårdsbyråkratin ännu inte upptäckt, därför alla dessa blommor : ett hav av blåsippor och vitsippor. Om det finns en skog i himmelen ser den ut som Jonssons skog. Där vill jag bo. När naturvårdsbyråkraterna upptäcker denna skog är det slut, ty då börjar de rensa och hugga ut, då är det över med blomsterprakten.

Mot Jonssons skog.

En full överste har tagit en soldat eller ett par på snoppen under en fest. Full moralpanik. Han tog mig i skrevet, skriar rubrikerna. Men jisses, det är ju så det raggas i sådana kretsar, högsta mode om man säger så. I vilken modern TV-show som helst hade översten varit ett exempel på den nye mannen. Och vad är det för elitsoldater vi utbildar, som inte kan freda sig mot en asberusad överste ? Små fröknar i vapenrock och linnebyxor.

Camilla har fått sin Charles. Jag är inte det minsta intresserad av det svenska kungahuset på annat sätt än att jag är en anhängare av det, men det engelska, det fullkomligt uppfångar och fascinerar mig helt : dubbelmoralen, de heta känslorna, det shakespearska drama som utspelas i offentlighetens ljus varje dag. Varje tidning och mediabolag håller sig med Royal Commentators, och igår under bröllopet var de i farten allihop.

Men vad som än sades hörde jag inte utan blev sittandes, stirrandes på Camillas huvudbonad. Vad in i glödheta hade hon ovanpå håret ? Ett fågelbo ? Jag konsulterade så småningom modeeexpertis (min fru) och fick reda på att det förmodligen var påfågelsfjädrar vilka sägs medföra lycka.

Man kan knappt lyssna på en nyhetssändning, öppna en tidning utan att bli på dåligt humör och det blir värre med åren, man blir helt enkelt politiskt retlig och eftersom de politiska ingreppen i vardagslivet förekommer så massivt är humöret ständigt nedsatt. Redan hovrättspresidenten Leijonhufvud noterade detta i sin dagbok från 1837 : Mitt inre jäser stundom af bitterhet, det flyger galla genom väsendet, vreden ligger öfverallt därinne för att utbryta häftigt af högst obetydliga anledningar, flera gånger om dagen, den stör lugnet och jagar trefnaden ur mitt hus och hjerta... Så får det dock ej fortsätta... Jag tar ner den gamle Seneca ur min bokhylla...

Dagens politiker bör tänka på detta när de dagligen ingriper i våra liv med allehanda beskäftigheter : de jagar trefnaden ur våra hus och vem har i dag Seneca i bokhyllan att lugna ner sig med...

Eftersom min blogg med rubriken Rätt att sparka Swedenmark både här och där kommit att bli ett tillhygge i debatten om presstöd och yttrandefrihet kanske jag, för att inte framstå som både hjärtlös och och föraktfull inför rätten att skriva i tidningar, borde underbygga mitt resonemang en aning. Lite fakta skadar inte, men jag kan ursäktas med att jag trodde de var allmänt kända.

I senaste numret av Pressens Tidning finns en artikel med rubriken LT:s kris allt djupare. Däri kan den som vill hämta lite fakta om chefredaktören Swedenmarks fögderi på Länstidningen; han må vara en stor skribent, det vet jag inte något om, men någon ekonom är han inte och han borde ha avsatts för länge sedan ty han har dragit sin tidning ner i konkursträsket och därmed djupt svikit sina socialdemokratiska läsare.

Länstidningen är sargad, men Swedenmark har ett fallskärmsavtal; dyrt förstås - hur hög lön har han? Säkert en rejäl lön för det brukar ledningen ha i presstödsförsörjda tidningar ha - det vore en högeligen intressant undersökning att relatera tidningsledningarnas arvoden till det statliga presstödet - finns det ett samband ? Var så säker.
För ett tiotal år sedan höll LT på att gå om Östersundsposten, men vanskötsel slarvade bort den möjligheten. År efter år har tidningen tappat upplaga och är nu nere i 19 000 ex, ett tapp på bortåt 10 000 ex. Har inte chefredaktören ett ansvar för vad som händer på hans tidning ?
Länstidningen har gått med förlust i nio år, nu senast med sex miljoner kr.
De som lett tidningen vet inte hur en tidning fungerar, säger en röst i Pressens Tidning.
Den nye ägaren har gått in med fem fräscha miljoner för att rädda tidningen. Han vill samtidigt ha bort Swedenmark. Någon förundrad över ägarens åtgärd, någon däremot ?

Den pocketbok om EU-konstitutionen som utgetts av EU 2004-kommittén, SNS och SIEPS och som utdelas gratis till svenska folket har väsentlliga uppgifter redigerats bort. Det saknas stora och viktiga avsnitt trots att boken är på 366 sidor. Kanske är så mycket som tio procent av grundtexten bortredigerad. Stycken av grundtexten som fattas är bl a protokollen över den europeiska centralbanken, över europeiska domstolen, över immunitetsreglerna för EU-tjänstemän.
Alla de stora och viktiga texter om vilka det pågår en intensiv europeisk debatt, inte minst i England, finns således inte med.

Jag är för min del inte särskilt konspiratoriskt lagd; det är säkert inte medvetet fuskat, men utgivningsprinciperna visar på ett förakt för folket. Ingen skulle väl komma sig för att ge ut de svenska grundlagarna, men inte ta med avsnittet om tryckfrihet eller någonting annat väsentligt. En statlig kommitté som ger ut en så viktig grundtext spm EU:s grundlag måste naturligtvis ta med allt in till sista kommatecknet.

Det är en statlig kommitté som gett ut den ofullständiga EU-konstitutionen. I kommittén sitter Sören Lekberg (s), Gunilla Carlsson (m), Karin Granbom (fp), Hillevi Larsson (s), Åke Pettersson (c), Yvonne Ruwaida (mp), Ingvar Svensson (kd) och Willy Söderdahl (vpk). Dessa herrar och damer utgivare måste ha slumrat på söta örat under utgivningen. För att rätta till vad de försummat måste de ge ut de saknade styckena i ett supplement, ty annars är det en EU-skandal.

Sören Lekberg som är ordförande i EU-2004-kommittén säger att det var trycktekniska skäl som gjorde att en del av grundtexten redigerades bort, några andra avsikter fanns inte.

På frågan om det har någon som helst betydelse om en bok av detta slag blir på 366 eller kanske 466 sidor har han inget bra svar. Man kan ju också ge ut den i två delar så blir det något hanterligare, men allt måste med eljest föreligger förfalskning av grundtext.

Utgivningen av EU-konstituionen till folket är alltså en sorglig historia; vore jag på en kvällstidning skulle jag kalla det en skandal; kanske media nappar och uppmärksammar saken efter dessa rader, men det är väl föga troligt eftersom de flesta riksspridda tidningarna aldrig har ägnat sig åt EU-kritik utan mest åt okritiskt kåserande.

För att ta ett exempel på vad som är borta ur boken om EU-konstitutionen tar jag Protokoll 7 Om den Europeiska unionens privilegier och immunitet. På andra håll i Europa, framförallt i England, har denna paragraf ofta åberopats som ett tungt argument mot EU.
En sammanfattning:
1. EU:s alla institutioner i andra länder har diplomatisk immunitet.
2. EU:s parlamentsledamöter åtnjuter en fullständig immunitet såvida de inte tas på bar gärning, som en kostlig formulering lyder. De får inte kvarhållas eller förhöras på annan stats territorium, till skillnad från alla andra medborgare i EU som är rättssubjekt överallt inom EU.
3. Tekniska experter och rådgivare till EU har immunitet, alla tjänstemän likaså, även för sådana handlingar de begått i tjänsten.
4. Äkta makar och de som är försörjda av en EU-tjänsteman är undantagna från bestämmelser om invandring. De har tullfrihet, rätt att köpa bil utan tullavgift, de betalar skatt till unionen, de är befriade från alla nationella skatter.

De här paragraferna kommer att etablera en ny politisk aristokrati i Europa, en aristokrati som rör sig fritt över gränserna och är oantastbar; detta står ju helt klart. Jag upprepar, att denna artikel är bortredigerad ur den svenska EU-grundlagen avsedd för svenska folket. Är jag konspiratoriskt när jag anar argan list ? Eller är det bara tryckteknik ?
Jag återkommer till fler immunitetsstadganden i en kommande blogg. Look out.

Jag har hittills inte sett en enda kommentar med innehållet att Gudrun Schymans partibildande strider mot all politisk anständighet, förutom att det vittnar om en politisk egoism och uppblåsthet som är magnifik i sin avsaknad av skam och blygsel.

För att upprepa min åsikt : hon sitter på ett v-mandat, hon är vänsterpartiet kommunisternas förre partiledare, hon har lett detta parti i ett tiotal år och spelat en framträdande roll i partiet under minst 20 år. Nu använder hon denna riksdagsplats som tillhör vänsterpartiet för att skapa ett nytt parti, all riksdagens förmåner, traktamenten, gratisresor etc, står fritt till hennes förfogande, allt detta betalas då av oss, skattebetalarna.

Inte i någon mening är hon en politisk vilde längre, hon är i ledningen för ett nytt politiskt parti. Hon bör kastas ut ur riksdagen.

Jag har inte mycket till övers för kommunisterna annars, men jag förstår dem idag, deras ilska, vrede och förtvivlan över vad deras förre partiledare tar sig till.

Vad hade hänt om en borgerlig riksdagsledamot brutit sig ut ur sitt parti, använt riksdagens alla förmåner för att bilda ett nytt parti, till exempel ett främlingsfientligt? Är inte Schymans oförsonliga manshat könsfascism eller rent genderhat; i varje fall är det mer psykologi och fall för en Freudsoffa än vad det är politik. Det fanns en fil dr med i uppställningen, rätt snygg förresten, Rosenberg vid namn, lesbisk, synd på så rara ärter, som krävde att höjda kvinnolöner skull tas från Skandiadirektörerna - så vacker, så enfadlig.

Det är ett förskräckligt daltande med Gudrun Schyman. Om det funnes några undersökande journalister i detta land skulle de berätta vad hon gjorde på bion, hur hon betedde sig, vad hon gjorde en gång under Almedalsveckan. Etablerade stortidningsjournalister fanns på plats vid båda tillfällena, de skrev inte ett ord och svek därmed sin främsta journalistiska uppgift : att rappportera det som händer utan sidoblickar. Men de teg, alla. Ty nästan alla journalister röstar vänster, rapporterar vänster, daltar med vänstern.

På tal om journalister (mitt hjärta är ändå, innerst inne, hos dem) undrar jag hur det kan finnas journalister som med självrespekten i behåll kan skriva alla dessa kloaktexter om stjärnorna i dokusåporna i kvällstidningarna. Om vi utgår ifrån att de allra flesta av dem gått igenom den akademiska journalisthögskoleutbildningen så har de tagits in på utbildningen på mycket höga betyg, det är alltså inga dumskallar och knäppnötter som skriver. Kan de verkligen vara geunint intresserade av Naken-Janne när han gör propellern eller när Olinde visar tuttarna och är rasande svartsjuk, ja, ni vet allt detta som fyller halva Expressen och Aftonbladet? Hur går journalistiken till ? Ringer journalisterna upp och frågar : Hej, Olinde, har du visat tuttarna i dag ? Följer journalisterna händelserna på plats, lyssnar de utanför dörren, vem förser dem med alla snaskiga detaljer ? När jag gick i journalistutbildningen på 60-talet låg en dylik journalistik utom fattningsförmåga; något liknande journalistpatrask hade man inte kunnat se framför sig i sin vildaste fantasi. Skriver de för pengar, eller vad... Har de ingen stolthet ?

I journalistavtalet finns en paragraf som jag aldrig sett användas under min långa bana i detta yrke, det är paragrafen om förnedrande uppdrag. En journalist behöver inte åta sig ett förnedrande uppdrag, det är bara att vägra och att be att få något vettigt att göra. Denna paragraf skulle kanske inte få slut på dokusåpaeländet, men den skulle åtminstone minska dess omfång och kanske rädda några journalistsjälar från denna dagliga mänskliga förnedring.

Förnedrade journalister i alla länder, förenen eder.

CITAT : Nu har FN i Genève godtagit ett antal tyranner som torterar och fängslar sina politiska motståndare. Senast har man röstat in några av jordens mest brutala regimer: Kuba, Kina, Saudiarabien, Sudan och Zimbabwe. Tidigare har också Libyen, Vietnam, Kongo och Syrien tjänstgjort i det FN-organ, som ska värna de mänskliga fri- och rättigheterna (i kommissionen). För att göra skrymteriet ännu tydligare utsåg kommissionen Libyen till ordförande häromåret!
Per Ahlmark i DN

27.8 procent av de kvinnliga journalisterna sextrakasseras varje år, hävdar Svenska Journalistförbundets ordförande Agneta Lindblom Hultén; inte 25 procent, inte 30 procent, inte ens 28 hela procent sextrakasseras utan just 27.8, det är viktigt, för den påstådda vetenskapens skull, ty är det nåt man minns från de förfärliga kemi-fysk-och mattelektionerna så är det att utan en påhängd decimal så var hela den eleganta uträkningen man hade presterat rent åt h...e.
Giv var intresseorganisation en decimal så blir de trodda. Kom inte här, dragandes med hela tal.

Nu inställer sig frågan om de 27.8 procenten sextrakasserade kvinnliga journalisterna blir sextrakasserade år efter år och om trakasserierna utförs av en enda man på redaktion eller om trakasserandet vandrar runt bland grabbarna? Jag vet inte, efter 40 år i journalistiken har jag aldrig varit med om några sextrakasserier, däremot har jag åtskilliga gånger fått erfara att vuxna, ganska högutbildade journalister frivilligt hoppat i säng med varandra, förhoppningsvis till ömsesidig glädje. Journalister är gärna gifta med journalister, ty inga andra står ut med tidningssnacket någon längre tid.

Jag kan också i smyg berätta, säg det inte till någon bara, att jag varit med om ganska vilda journalistpartajer som vi brukar kalla julöl eftersom de hålls dagarna före det stora midvinterblotet... En gång kom söta journalistfröken NN utramlande ur ett sidorum med håret på ända, efter kom det manliga journalistynglet BV, han kom ut i kalsingarna ty hur det var hade det tagit eld i brallorna... Nu säger jag inte mer.

Under ett sådant julöl blev jag själv hetsigt trakasserad av redaktionens snyggaste tjej. Jag tog inte illa upp utan kände mig hedrad av hennes famlande händer : åhhhh, men jag var i detta läge mycket ståndaktig (vilket egentligen är detsamma som inte tillräckligt berusad).

Jag kan berätta att dagen efter ett Julöl (kallas också firmafest på andra företag) går många journalister på landets redaktioner och bara tittar ner i golvet; som en kollega sade:

Jag kommer bara ihåg hälften från i går, men det jag minns var ganska kul, var det inte?
Nej, inte när du och Bettan hoppade sönder bordet...

I denna serie om EU-fördraget (som svenskarna uppenbarligen inte skall få rösta om) försöker jag ta upp de viktigaste ingredienserna; jag är ingen jurist, lite samhällsbevandrad emellertid, väldigt intresserad och journalistiskt van vid att göra sammanfattningar - det anser jag får duga. Bland de viktigaste momenten i fördraget är Kapitel II i tredje delen, artikel III-294 om den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken samt de protokoll och förklaringar som anknyter senare i fördraget. Protokoll och förklaringar är inga appendix utan har samma tyngd som själva grundlagen, detta stadgas uttryckligen. Det är i ett sådant protokoll som EU intresserars sig för samerna och som EU bevakar sin egen immunitet, ett protokoll som de svenska utgivarna medvetet uteslutit.

Europeiska Unionen skall ha en gemensam utrikes- och säkerhetspolitik, som omfattar hela spektrat. Den fastställda politiken skall aktivt och förbehållslöst stödjas av medlemsstaterna. Notera ordet förbehållslöst, det vill säga på alla villkor, under alla omständigheter.

Unionen skall ha en utrikesminister, som för hela unionens tala. Utrikesministern talar för hela Europa i alla internationella fora. Varje medlemsstat som sitter i FN:s säkerhetsråd måste inbjuda utrikesministern att tala. Utrikesminstern har en avdelning till förfogande, det vill säga ett europeiskt utrikesdepartement. De nationella utrikesförvaltningarna är förpliktade att diplomatiskt stödja den europeiska utrikespolitiken.

Att bedriva utrikespolitik är meningslöst om det inte finns militära påtryckningsmedel; därom stadgas i Protokoll med nummer 23. Unionen skall ha en operativ militär förmåga. Medlemsstaterna åläggs att intensivt utveckla sin försvarskapacitet. Medlemsstaterna förbinder sig att år 2007 ställa särskilda stridsenheter till förfogande för EU. Dessa styrkor skall inom 5 - 30 dagar kunna fullgöra uppdrag. I den vidare texten framgår det att detta blir en europeisk försvarsstyrka ehuru den sägs ”vitalisera” Nato. Kan någon som läser detta komma och säga : Ah, det där fördragert betyder ingenting, vi behöver inte rösta, ty vi förstår inte, folket förstår inte. Folket kan dock förstå denna text mycket väl, det är bara att läsa innantill.

Mot denna bakgrund av en euroepisk armé förstår man också den drivkraft som funnits hos de anpassliga svenska EU-politikerna att slå sönder det svenska försvaret, att beskriva värnpliktsarmén som föråldrad och att lägga ner den. ÖB Syrén talar om att vår främsta försvarslinje går i Afrika. Det är då inte att undra på att han inte får svenska soldater att ställa upp. De enda som i framtiden kan få privilegiet att göra värnplikten blir de unga män som förklarar att de vill tjänstgöra utomlands, att de eventuellt vill tjäna sitt eget land har inte längre någon betydelse. Detta är en katastrofal försvarspolitik, för ungdomarna, för landet och för vår nationella säkerhet

Med en sådan rekryteringspolitik kommer naturligtvis ÖB Syrén att få de stridsvilliga unga männen in i de europeiska leden, men får han de rätta?

Slutligen en absurd notis funnen i EU-fördraget : det finns ett stadgande om arbetshygien !

  Den fria debatten då? Den är omistlig. Men den står och faller inte med tidningarna. Jag ser exempelvis min kollega Kurt Lundgrens blogg. Det är hans egen debattdagbok på nätet, och den är en av Sveriges hetaste. Liksom hans texter är bland de hetaste.

Per Dahl i tidningen Barometern den 5 april.

Va gla en blir, en får tacke, som ölänningen sade.

I ett avseende hade ändå Karl Marx rätt : politik handlar om strid mellan sociala klasser, inte om kön. Och kön är en aspekt av livet, inte hela livet.

Inte ens denna enkla iakttagelse har förre kommunistledaren Gudrun Schyman förmått att inhämta under sin långa karrirär inom vpk och de tidigare blodtörstiga extremrörelser som hon tillhörde under 70-talet.

I svensk politisk historia är hennes tilltag helt unikt : hon har lämnat ledningenför ett parti som sitter i riksdagen och där hon själv invalts för detta parti, hon sitter kvar på mandatet och startar samtidigt ett nytt politiskt parti, som konkurrerar om samma väljare som hennes gamla parti har som kärntrupper.

Schyman är ett fenomen, inget biter på henne och hon har ingen skam i kroppen : fyllescener på offentlig plats, skattefusk och överutnyttjande av riksdagsplatsen samtidigt som hon uppvisar en ständigt förvånad och förorättad min : Skulle jaaug ha nåt att förebrå määäj, nej vet du vaaa.

En samling överklasstanter runt Gudrun Schyman, alla ur the chattering class, har nu bildat ett parti. En arbetslös kvinna och en brevbärare finns med som legitimerande skylt, men bakom de offentligt utställda finns hela gänger, Maria Pia Boethius, Ebba Witt Brattström, Gudrun och så nån psykolog och företrädare för RFSL/RFSU och Kvinnojourerna, the establishment, den politiska överklassen, inte på låtsas utan på riktigt - knytblus och järnnävar och såar av skattepengar att ösa ur. Ett parti för överklasstanter.

Det pågår landsomfattande protester mot att den nye ägare av Länstidningen inte längre vill ha Peter Swedenmark som ledarskribent. Swedenmark själv deltar i protesterna med en artikel i SvD där han bl a säger att det inte var hans dyra pensionsavtal som föranledde avskedandet; tyvärr redogör han inte för pensionsavtalet, men en erfarenhet från tidningar med generösa statsbidrag är, att där är chefslönerna i topp - gärna pressbidrag och därefter en rejäl chefslön.

Jag vet inte om Peter Swedenmark har en unik intellektuell kapacitet vars socialdemokratiska utflöde på ledarsidan varje dag håller jämtlänningarna i spänning och häpnad inför vad de får läsa, kanske är det så, kanske inte. Däremot är det självklart att ägaren av en tidning bestämmer innehållet på ledarsidan och avgör vem som skall vara ansvarig utgivare. Om en tidningsägare vill byta politik så gör han det, vem skulle annars bestämma? Redaktör Swedenmark har knappast en av FN garanterad mänsklig rättighet att skriva i Länstidningen, men det verkar så.

Stora borgerliga tidningskoncerner har på senare år gått in och köpt bidragsberoende socialdemokratiska tidningar, så har till exempel skett i Blekinge med Sydöstran där Gota koncernen lagt under sig den totalt misskötta s-tidningen, de senaste åren under regim av en LO-ombudsman. Den borgerliga koncernen var naturligtvis bara ute efter två saker : presstödet och marknadsandelarna. Det är väl ingen som tror att en stor borgerlig tidningskoncern med ett överordnat vinstintresse köper en s-tidning för att vidmakthålla en gråtrist ledarsida.

Vilket ögonblick som helst kan Sydöstrans politiska innehåll på ledarsidan förändras, tidningen kan läggas ner, fusioneras eller säljas.

De socialdemokratiska tidningarna har nästan alla gått i graven. Inte ens om presstödet uppgår till hälften av omsättningen kan det rädda en vanskött tidning. Det drar nu en strukturomvandling fram över Tidningssverige. På grund av presstödet som hållit tillbaka omvandlingen på grund av lågt omvandlingstryck har processen försenats i ett 20-tal år, men nu sker den med full kraft.

Det är bra att denna omvandling nu äntligen sker, men det är något trist att det är stora koncerner som driver på; man saknar i denna process de tidningsägande publicisterna.

Ingen tidning? Gå till nätet.

Det är kostnadsfritt att lämna SSU. Den häpnadsväckande uppgiften förekommer i ett brev från SSU centralt, som skickats ut över hela landet. Brevmottagarna påminns om att den som vill vara SSU-medlem måste betala 100 kr i medlemsavgift, annars måste man gå ur, och det är gratis!

Hur många som tar chansen att kostnadsfritt lämna SUU återstår att se, men frågan uppstår om det kostat pengar tidigare att lämna föreningen?

I en kommentar till det centrala SSU-utskicket har SSU Kalmar, en av de polisanmälda föreningarna, skrivit en påhängd kommentar som kan ses på hemsidan - www.kalmar.ssu - där ledningen hoppas att situationen för er därute i kommunerna inte varit allt för hård, att inte media varit elaka, samt att klasskamraterna inte mobbat er allt för mycket på grund av mediadrevet. Nyhetsmedia ser inte alltid konsekvenserna av sitt agerande, och det måste ni känna till. Distriktsledningen kan bara be om ursäkt för situationen och lovar att det inte kommer att upprepas.

Det är visserligen ungdomar som skriver, men gränsen för enfald tgangeras här grovt; hela ribban nedriven.

Statsminister Göran Persson sade att SSU:s medlemsfusk skall ses mot bakgrund av den hårda kampem mellan höger och vänster inom förbundet; denna kamp vore då en ursäkt för medlemsfusket. Istället förhåller det sig tvärtom. Om medlemsfusk avgör politiska strider inom SSU har ju i själva verket demokratin satts ur spel och den falang som fuskar bäst vinner. Tänkte inte på det, sa Göran Persson.

Apropos Bert Karlssons eventuella medlemskap i Folkpartiet kan han väl säga som Grucho Marx : En förening som vill ha en sån som mig som medlem, där vill inte jag vara med...

Påven är död, en hel värld sörjer, miljoner samlas i Rom och i Sverige var påvens hälsotillstånd och nu hans död en av de största mediala nyheterna på länge. Hur kan det egentligen komma sig att den katolske påven, var åsikter i alla avseenden går på tvärs emot den antikristna socialistmoralen i Sverige, förefaller vara så älskad även av oss? Beror det kanske på att svenska folket innerst inne och i djupet av sina hjärtan och om vi finge säga det fritt, vågade säga det fritt, så vore vi också mot massaborterna, vi vore för livet och ej i sällskap med döden, vi vore kanske katoliker och inte anhängare till den formlösa, normupplösta svenska kyrkan, för det livslånga äktenskapet mellan man och kvinna, mot homosexuella äktenskap, för en kyrka med starka och uttalade kristna värderingar. I ett större perspektiv är de förhärskande svenska värderingarna starkt avvikande, för att inte säga absurda.

Det är lördag den 2 april, solen skiner, det är fem grader varmt i skuggan redan, fåglarna måste ha anlänt till Ölands södra udde : vipor, sädesärlor, spovarna och de andra; det får bli en resa söderut med kikaren.
Det är de små glädjeämnena som betyder något i livet : vårfåglarna, blänket i alvarets vattensamlingar, den forsande Frösslundabäcken på mellersta Öland - de riktigt minnesvärda glädjeämnena är dessutom alltid gratis. Det man betalar dyrt för kommer man nästan aldrig ihåg.

Kolla in fåglarna... Jisses vad konventionellt. Ja, men så är jag också en mycket konventionell man. När jag rannsakar mitt TV-tittande finner jag att jag gillar Antikrundan, Gröna Rum och Så ska det låta plus engelska deckare, inte mycket annat. Jag är i överkanten av mina bästa år, jag är lyckligt gift med en fru som tjänar någorlunda i den privata sektorn, heterosexuell, högutbildad, bor i villa, har två bilar och en åkgräsklippare som är så trevlig att köra att jag önskar att gräset växer fort, jag har aldrig gjort något brottsligt annat än vållat en krock i en korsning, jag har inga särintressen, inga dolda lidelser i garderoben och knappt några skelett rasslar där heller, jag har aldrig skattefuskat, pengar har jag inget överflöd av, men ekonomin är i ordning, jag är således en mycket konventionell man och när jag ser över min egen situation och blickar tillbaka på mitt eget liv ser jag vad jag egentligen är : jag är det perfekta skatteobjektet, men jag har aldrig fått ett enda uppmuntrande ord från mina uttaxerare.

Omgivna av högljudda särintressen, som den politiska klassen älskar, är vi konventionella män, som aldrig slagit våra fruar och spelat bort våra pengar, andra klassens medborgare i tokstollestaten, vi är apartheidoffer, vem talar för oss? I dag vill jag slå ett slag för alla män i 50-årsåldern som har jobb, betalar skatt, älskar sina fruar, är ickebrottslingar, har högbetalda jobb och betalar skatt, det är på dem detta samhälles grundvalar vilar... It will never happen...

Partiet för konventionella män borde bildas. Nog kunde vi komma över fyra procent...

När påven, nu gammal och trött och efter mänskliga mått framlever sina sista timmar, följs dramat av en hel värld, inte minst i Sverige där radio och TV varje timme innehåller de senaste bulletinerna från Vatikanen, som i alla andra länder.

Sovjetdiktatorn Stalin sade en gång i ett mycket berömt yttrande då frågan om påven och katolska kyrkans inställning fördes på tal; det var under andra världskriget : Påven, hur många divsioner har han?

Påven hade inga militära styrkor förstås, Stalin all militärmakt i världen och en fruktansvärd regim under sig som alla darrade inför, inte minst Sverige som darrade på knäna i 50 år. Likväl är Stalin borta, kommunismen likaså - påven finns där, nu som då, utan militärmakt men med något annat : En hängiven kristen tro, etik och moral, allt detta värt mer än tusen divisioner.

När svenska media oavbrutet rapporterar om påvens hälsotillstånd ser jag det som ett uttryck för vårt lands stora behov av en kristen tro, av moral och etik - något som den inställsamma svenska kyrkan inte kan uppfylla ty den svarar inte och har aldrig svarat mot människans djupare behov, den har inga svar på tidens svåra frågor, inga besked att ge om liv och död, ty den är själv död och förtorkad, all dess mystik försvunnen. inställsamheten, populismen, karriärismen bland dess ledande företrädare har kvävt dess rötter. På en orkidé jag köpte i dag stod det : Rötterna får ej stå i vatten så att de kvävs, den måste få torka ut ibland, jorden bör helst vara grov och näringsfattig, då trivs den bäst och blommar. En statskyrka som den svenska som övergötts i statens feta jord, och som fortsätter att leva i den, är dömd att gå under, att förtvina.

K G Hammar, vem är det? Who cares?

För min del, när jag tolkar tecknen i skyn, har jag den bestämda uppfattningen att abortfrågan kommer att bli den stora politiska skiljelinjen framöver, och jag talar bara om ett par år. Sedan de fria aborterna infördes i England år 1967 har sex miljoner livsdugliga foster kastats i brännugnarna. En sjuksköterska berättade i Daily Telegraph hur hon inte stod ut längre med att se 24 veckor gamla, aborterade foster, som ligger och andas på en bänk innan de kastas i en hink tillsammans med annat köttslask. Om samma beräkningsgrund tillämpas på svenska aborter har hittills 1 100 000 aborter skett.

Är det någon som vid åsynen av en sådan siffra undrar varför Sverige inte har arbetskraft som kan försörja den nuvarande befolkningen, som blir allt äldre. <

Om inte moral, kristen tror och etik kan förmå oss att hejda massaborterandet kanske omsorgen om våra egna pensioner kan göra det.... Vem ska försörja oss när de unga är borta?